torsdag 14 januari 2010

En sorts kärlek av Ray Kluun


Jag hatar karlhelvetet. Han vänstrar. Han är lika mogen som en grön apelsin. Han tänker bara på sig själv. Han blir kär i en annan, kör rattfull, smiter undan och tycker synd om sig själv. Hon får veta att han ligger med andra och ber honom att låta bli så länge hon nu kommer att leva. Han ligger med andra ändå. När hans fru har cancer. Jag är så förbannad första två tredjedelarna av boken att jag kan spricka. Jag läser vidare i rent vres. Jag struntar i att klockan passerat tolv för länge sen och att jag ska upp och jobba. Jag kan inte släppa boken. Jag känner pulsen höjas och tänker att jag skulle ha lust att ge honom en fet smäll. Jag bläddrar så hårt i sidorna att mannen i mitt liv börjar undra vad jag sysslar med.

Det är först när hans fru blir riktigt sjuk och inser att hon ska dö som han släpper allt och finns vid hennes sida. De blir som förälskade på nytt. Han ordnar med deras dotter, de köper ett nytt hus, samlar minnen till den lilla och filmar... Vänner besöker dem, de har nästan som öppet hus. På något sätt blir det frid mellan dem när de inser att döden knackat på och kräver sin tribut. Titeln En sorts kärlek kommer till liv i Ray Kluuns ord. Det enda jag inte kan förlika mig med är att han fortfarande smsar med älskarinnan. Men tanken på att bjuda hem folk, beställa mat från delikatessen på hörnet och lådor med vin, filma och fotografera och säga adjö till alla under mer avslappnade former än på ett sjukhus... Det känns fint på något sätt. Värdigt. Och kanske lite trevligt hur skumt det nu låter.

En annan sak som får mig att läsa ut i rödaste rappet är att boken beskriver eutanasi (dödshjälp). Detta försvinner i alla känslor som boken väcker, och jag får nog vänta med att dyka in den aspekten tills känslorna lagt sig...

Jag gråter dessutom floder. Carmen är förkrossad över cancerbeskedet. Ray också. Deras lilla dotter Luna vet inte så noga vad som händer, bara att mamma är sjuk. Hur skulle jag reagera om det var jag? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag hantera den panik som det måste vara att veta att inte se sina barn växa upp. Frågorna är känsliga och de kommer obehagligt nära och bara att snudda vid dem är tillräckligt för att utlösa en flodvåg av tårar. Till slut gråter jag också för beskrivningen av det vackra mellan Ray och Carmen i slutet. Hans vård, kärlek, och totala omtanke (utom när han skickar sms till Rose). Hennes skörhet, men lugnet hon utstrålar. Hennes vilja att önska honom allt gott. Att klara ut allt innan hon lämnar dem, så att det inte ska uppstå några frågor eller tvivel om hennes vilja. Han ska göra vad han har lust med, han får ge Luna en ny mamma, hon behöver det för hon är så liten tycker hon... Deras kärlek djupnar och blir till slut fridfull, de är bästa vänner och hon kommer alltid finnas där, även om hon är borta. Hon är helt hjälplös och han ger henne allt.

En av de bästa böcker jag läst. Absolut inte lättsmält men det var länge sedan jag läste något som väckte så mycket känslor. LÄS DEN!