Åh vilken bok! Den tog sin lilla tid att läsa, men att följa Liesel Memingers historia under andra världskriget är en ynnest. Vilken bok! Genom Liesel får vi stifta bekantskap med ett antal människoöden i Molchinger. Liesel bor hos fosterföräldrar för i andra världskrigets Tyskland finns inte plats för oliktänkande, judar, m.fl. hennes vänner och fosterföräldrar får vi lära känna bättre. En av de människor som fastnar hos Liesel är t.ex. borgmästarfrun, som hon får en märklig vänskap med eftersom Liesel besöker henne och samtidigt stjäl böcker ur biblioteket (som Liesel tror är borgmästarens men som i själva verket är fruns eget). Max, juden, som forsterföräldrarna gömmer i källaren, som berättar underbart gripande historier för Liesel från sin barndom och som skriver böcker med egna ord till henne i källardunklet.
Liesel kan inte leva utan böckerna. De blir ett livselixir för henne, gör att hon klarar av sitt liv. Hon läser högt för en grannfru varje vecka. Och i skyddsrummet när bomberna faller. Hon flyr men inser också ett och annat om livet genom böckerna.
Det är en vacker bok. Berättaren är döden själv, och hur författaren beskriver dödens arbete på jorden, hur den samlar ihop och lyfter upp själarna känns underligt men självklart på något konstigt sätt. Jag gillar hur författaren byter blickpunkt bortemellan, men ibland blir det lite rörigt. Jag tror att man får bättre behållning av att läsa den när man kan sträckläsa, inte under årets värsta arbetspuckel i maj och juni månad.
Jag gillar också att boken skildrar den lilla människan i Nazityskland, hur folk faktiskt gjorde motstånd på det lilla sätt de kunde, att de inte krökte sina ryggar för Hitlers anhang, utan att de vågade måla över hatorden på judarnas affärer, att de vågade slänga bröd på marken åt de judar som marscherade mot en säker död. Det är en bild av en civilbefolkning som inte är hjältar, men som gör vad de kan. Den bilden tycker jag inte att man så ofta träffar på när man läser litteratur som utspelar sig i andra världskriget. En annan sådan bok är Guernseyboken (potatispajssällskapet). Jag gillar det skarpt. Sen är jag ju också en historienörd av stora mått!:o)
Suverän!
