Underbara dagar vid havet

Vad är det hos mig som gör att jag glömmer över vintern hur underbart havet är? Varje gång jag kommer till havet är det som att komma hem. Jag älskar den salta doften, ljudet, kombinationen av klippor och sand. Jag och resten av familjen njöt i fulla drag under dagarna i Varberg! B:s morbor och moster är väldigt barnkära och spexade och lekte med barnen mest hela tiden, de skrattade så de kiknade och somnade gott på kvällarna. Vi satt ute till sent och pratade och hade det skönt när barnen somnat. Ljuvliga dagar!

Barnen fiskade krabbor, dock inte den minsta som var LIVRÄDD. Barnen slängde tång på varandra, dock inte den minsta som var LIVRÄDD. Barnen dök och försökte fånga sjögräs med händerna, utom den minsta som var LIVRÄDD. Hon tyckte dock att det fanns en tjusning med att bada i det varma vattnet och njöt så länge inget sjögräs eller tång kom i hennes väg...

Vi överlevde hela resan utan att någon unge bajsade på sig. Ja, jag tjatar om den där bajsincidenten på playan här utanför staden, men JISSES, vilket trauma det var, för hela familjen. Nu mäter vi allt enligt bajsometern. Inget skit i brallan=lyckad badutflykt! :o)

Vi återvänder nästa år, då vi fick en ny inbjudan. Längtar redan!

Jag gillar Kajsa!

I en recension om Kajsa Ingemarssons Lyckans hjul tycker någon att hennes styrka är det vardagliga, att man känner igen sig. Jag håller med! Det är nära och vanligt, inte konstnärligt och svårtillgängligt för fem öre. Jag gillar den, är dock inte klar ännu. Karaktärerna, de tre kvinnorna som bor på samma gata i samma småstad, är ordinära och skulle kunna bo på min gata. De är alla vid vändpunkter i livet och nu vill jag följa dem!

Varberg nästa!

Nu packar vi vårt pick och pack och drar till Varberg. Vi ska hälsa på mannens morbror med fru. Det ska bli skönt med havsluft! På programmet står bl.a. en tur på Varbergs fästning, ficka krabbor och en egen tur till Ullared. Ja, mannen följer nog inte med även om barnvakt finns. Hans senaste upplevelser där för två år sedan var så oerhört tramumatiska att han bara inte kan förmå sig att åka dit! Mer om det en annan gång... :o)

Ha det så gott, ni som läser!

PS: Vi var hela dagen på stranden igår, utan en endaste incident. Härligt att slippa lösbajs rinnande längs benen! :o)

Alzheimer light slår till igen!

Jag skrev ju igår om att jag läst klart Mons Kallentoft. Jag vet inte hur jag fick för mig det, för det har jag absolut inte. Jag har läst ut Johan Theorins Skumtimmen, vilket är något annat. Håhåjaja, hade det varit mitt under brinnande hösttermin hade jag känt igen mig själv, eftersom jag brukar vara lite glömsk då, men nu mitt i semestern?

I vilket fall som helst så gillade jag Skumtimmen, mycket. Den har ett puttrigt tempo och utspelar sig på Öland, där jag aldrig varit. Jag längtar dit. Huvudpersonerna är Gerlof och Julia, far och dotter, samt polisen Henriksson. Julias son Jens försvinner bara fem år gammal hos sina morföräldrar på norra Öland. Han återfinns aldrig och Julia blir helt knäckt. Hon arbetar som sjuksköterska men tänker bara på Jens och det som hände honom. Hon blir sjukskriven och sitter hemma och pimplar rödvin.

Gerlof och hans hustru Ella bor kvar på Öland. De tappar kontakten med sin dotter; det blir mest sporadiska telefonsamtal. Julia återvänder inte dit. Inte förrän tjugo år efter Jens försvinnande. Gerlof ringer till Julia och berättar att någon har postat Jens sandal. Då bestämmer hon sig för att åka tillbaka och ta reda på vad som hänt hennes son.

Gerlof och Julia hittar varandra mer och mer under berättelsens gång. Han är en riktigt skön gammal skeppargubbe och smart också; han klurar och klurar på vad som har hänt och leder handlingen vidare mot slutet. Julia får insikt om sin alkoholism och försöker att komma till rätta med den.

Det finns ett antal bifigurer i berättelsen, t.ex. Nils Kant, en jämnårig "kamrat" till Gerlof. Han har problem med sitt humör och tycker att han är förmer än alla andra. Han sätter sig i situationer som slutar med att han inte kan tygla sitt humör, och tar till våld. Han blir föraktad och skvallrad om på bygden. Till slut hittas två soldater döda, och Nils måste försvinna.

Många tror att Nils kom tillbaka till Öland, och att det är Nils som tagit livet av Jens. Julia och Gerlof får hjälp av Henriksson, en polis på ön. Han och Julia finner varandra och det känns som att hon, och han, har hittat hem på något vis. Denna harmoni får dock ett abrupt slut när intrigen når sitt slut.

Jag gillade boken och karaktärerna, däremot tycker jag att det var lite väl många kringelikrokar i intrigen ibland. Den puttrar framåt som en gammal träsnipa på vattnet och språkmässigt är den bra. Theorin har ett rättframt sätt att skriva och han gör det väl. Speciellt bra beskriver han miljöerna på Öland och de gamla människorna i berättelsen. Man får även veta mycket om hur Öland utvecklats under 1900-talet; vad som hände när bron byggdes och turisterna invaderade ön, hur de små båtarna konkurrerades ut och inte hade en chans att överleva eftersom banken inte ville hjälpa dem. En mycket läsvärd bok!

Nya äventyr på stranden: tappad tand och bajs i brallan

Min äldste son har tapat sin första tand, han är mäkta stolt. (Vi föräldrar också.) Nu väntar vi på besök av tandfén inatt!

Vi har varit på stranden idag igen. M lyckades tappa sin tand, mitt i ett dyk. Farmor var med och vi fikade och hade trevligt, träffade vännerna P och P och deras barn. Men: V käkade biggarråer så att han sket på sig. Det rann längs benen. Trevligt. Inte.

Jag har avslutat Mons Kallentoft och den var BRA! Mer om den en annan dag!

Min kille Dragan, höjdare i juggemaffian

Historien om Dragan börjar med att jag, och sedermera min man, bodde grannar med ett par där killen höll på med amerikansk fotboll. Min man hade spelat, men slutat i samband med flytt och studier. Han var dock sugen på att börja igen och det blev bestämt att han skulle hänga med grannen på träning.

Grannen är em man som gillar att skoja och lura i folk saker. Hans karriär i denna konst har varit lång och framgångsrik. Han bestämde sig för att skrämma upp grabbarna lite och han talade om, innan min man kommit på första träningen, att han minsann hette Dragan och var en av höjdarna i juggemaffian.

När så mannen kommer på träningen tycker han att det är jättekul att få komma igång igen. Han märker inte direkt att det är någon konstig stämning. Det är först efter några träningar som han tycker att det är konstigt att Dragan, smeknamnet som grannen givit honom, förekommer i samband med skrämda blickar över axeln och viskningar. Det kommer fram att grannen lurat i dem att han inte bara tillhör den jugoslaviska maffian utan att han även med all säkerhet visste något om mordet på Joksovich på Solvalla.

Efter att allt retts ut och alla fått sig ett gott skratt, hängde Dragan med min man, som ett alter ego. Därför fick jag ju lov att svara jo på frågan idag om jag inte var Dragans tjej! :o)

Betala för att få tinnitus och migrän? JAJJEMÄN!

Idag har vi kuskat med barnen och kusin E samt morfar till Lek-och-skojlandet i Örebro. En orgie i klättra, åka rutschkana, cykla, springa, hoppa, skutta, tjuta, tappa bort sig, stoja, inte våga, övervinna sin rädsla, vila, fika, springa mer, hoppa lite till och så går det vidare i all oändlighet. Barnen hade jättekul i tre hela timmar. Morfar betalade inträde till alla barnen och satt sedan nöjt och såg på hur skoj de hade. Och de hade de, jisses!

Vi vuxna satt och hade trevligt. Samtidigt gick det inte att bortse ifrån vilken ljudvolym det var därinne. Herregud, det funkar ju inte om man skulle ha tinnitus att åka dit. Eller anlag för migrän, för innan vi var klara kändes det som att vi hade betalat dyrt för att anskaffa oss just dessa två tillstånd! Men vad gör man inte för sina barn?!

I Örebro träffade vi ett par från vår föräldragrupp med M och V. Det var roligt! Vi kände dem innan vi fick barn eftersom mannen och R spelat amerikansk fotboll ihop. Jag kände först inte igen dem förrän R högt och ljudligt frågade om inte jag var Dragans tjej... Ja det är en historia för sig, för det är jag ju!

Svårt för "Skumtimmen" efter "Nu vill jag sjunga dig..."

Ja, Skumtimmen är en riktigt bra bok! Ja, jag älskar deckare! Ja, jag gillar det öländska scenariot och Gerlof! Men vad svårt att läsa den efter "Nu vill jag..."! Och "Tyskungen" bara försvann i periferin efter "Tusen strålande solar". Och jag som älskar Läckberg! Ur led är tiden... :o)

Allsång!

Jisses vilken kväll vi hade igår! Min svägerska P hade ordnat en liten bussresa till Skövde. Där var det mat, dryck och allsång på trevliga Husaren. Jädrar vilket drag! Vi är hesa idag. Bandet var helt suveränt bra och tjejen som sjöng hade en helt otrolig röst!

Mest drag av alla var det i min svägerska. Herregudihimlen vad mycket party det var i den kroppen igår. Hon inte bara sjöng av hjärtans lust; hon var till och med uppe på scenen och eldade igång gänget från vår stad mot Skövde, haha. Sen körde hon Ledins "Sommaren är kort" så det bara rungade om det. I en återtagen tonårsrevolt var hon dessutom ute och busade med en YES-flaska tillsammans med sin numera vuxne son.

Till slut bar det av hemåt igen, och jag kan bara konstatera att jag vid det laget borde ha druckit bra mycket mer än ett glas vin och en breezer för att till fullo uppskatta folksamlingen, glaskrosset och allsången i den hyrda bussen på vägen tillbaka...Hehe, hon var den enda som var igång när bussen landade på torget vid två. (Kan bero på whiskykorkarna hon sög i sig i bussen hem, för att kunna sjunga med på ett rikigt sätt i bussen.)
:o)

Väl hemma löste vi av mannens systerson och flickvän som varit barnvakt. (TACK!)Deras lilla H fick sova kvar, och hon var pigg som en mört vid halv sju! Då hade vi sovit cirka tre och en halv timme. Jag=inte pigg. Nu heller.

TACK för en helskön kväll! (Ja, jag använder SKÖN ibland, men tycker att lagom är bäst, till skillnad från allas vår Ernst, för han tycker ju verkligen att allting är SKÖÖÖÖÖÖNT!)

Ikväll bär det av till min gamla hemstad och tjejmiddag med hottisarna ni vet, vi som lyckats få tio barn tillsammans! Det ska bli kul!

Det sista som lämnar en är hoppet...

Ja, jagtrodde att lite egentid i stora mataffären var en bra idé med den ena femåringen. Varför? Ja så här i efterhand kan jag inte förstå hur i hela friden jag kunde tycka att det var en strålande idé. Men före vi kom iväg så tänkte jag att det kunde vara bra att vara ensam lite med honom eftersom det är mellan honom och mig som många konflikter uppstår.

Invaggad i en falsk trygghet om att det nog kommer att gå bra hjälper M till att plocka frukt och bröd och lägga i vagnen. Han tindrar med ögonen och håller mig i handen. Det går jättebra och vi småpratar och har trevligt. Efter ungefär en kvart har vi avancerat till godiset, chipsen och allt det andra som så pedagogiskt står på hyllorna på vägen till kassan. Där står allt på ett lagom frestande avstånd och tydligen ropar ett gäng filmer att M måste köpa dem och befria dem från mataffärens fängelse, för han börjar tjata. Uppenbarligen har han förälskat sig i en skitfilm, Scooby Doo eller något i den stilen, och blir något så vansinnigt arg när jag säger nej. Sedan drar han igång sin specialare: OM JAG INTE FÅR DEN HÄR SÅ TÄNKER JAG ALDRIG MER BLI GLAD; SÅ DET SÅ! fortfarande ett nej. DÅ TÄNKER JAG BARA LIGGA P ÅMITT RUM HEEEELA DAGEN. Ja, men vad skönt säger jag, då får vi det lugnt i eftermiddag. MEN MAMMMMMMMMMMAAAAAAAAAAAAAA!! NU BLIR JAG JÄTTEARG DU ÄR VÄRLDENS DUMMASTE MAMMA!!!!! Fortfarande nej, nu har vi kommit fram till kassorna.

Han ser att det finns en kiosk vid ingången där man kan köpa tidningar och tobak och sådant. Då blir han lugn och smörar och frågar om han kanske kan få något gott nu när han har varit med och hjälpt till att handla. HA! Tror han att jag går på den lätta?! Lugnt och sansat förklarar jag att man inte får något när man står och vrålar i affären, tyvärr, kanske om man sköter sig nästa gång så kan man få. MEN MAAAAAAAAAMMMMMMMMMMAAAAAAAAA!!! JAG BLIR GALEN! NU TÄNKER JAG VARA ARG HELA DAGEN. Rösten är nu uppe i falsett på en nanosekund. Jag betalar och vi går ut mot bilen. Då inser M att slaget är förlorat eftersom vi redan passerat kiosken. Då tar han till sina extra röstresurser och ylar och vrålar hela vägen till bilen. Folk stirrar såklart efersom han hade kunnat väcka döda med sin röst. Till slut, efter att ha behållit lugnet i en kvart eller så, höjer jag rösten och ber honom stiga in i bilen. Folk stirrar ännu mer. Då har jag fått nog, väser åt ungen att han ska ta och sätta sig innan jag blir galen och då ska han minsann få se på andra bullar. Som genom ett guds mirakel fattar han vad klockan är slagen och sätter sig. Fastän jag vet att man inte ska så smäller jag igen bildörren för att bli av med lite aggressioner. Jag har god lust att bränna av lite svordomar, de grövsta jag kan, men tyvärr har jag surpuppan i bilen och en massa fredagshandlande människor runt omkring mig på parkeringen.

När vi kommer hem ska han sitta kvar i bilen, för han tänker minsann inte komma ut förrän det blir mörkt. Mannen frågar vart M är när jag kommer in och han får gå ut och tala sin son till rätta.

Så kan det gå när inte barnhaspen är på ordentligt på snabbköpet!

Hilton vs Rådagatan

Jag var inne och läste på Malin Wollins blogg. Hennes kille, fotbollsspelaren, är i Luxemburg och kvalar till Uefa. Han bor på ett hotellrum som kostar 7000 kr natten. Det fick mig att tänka på ett tillfälle som klistrat sig fast i mitt minne. Ni som känner mig vet ju att jag lider av Alzheimer Light, så att detta fastnat är alltså ett mirakel. Måste vara för att det var så traumatiskt.

Scenariot: man som jobbar hårt, ska snart vara pappaledig på 50% ett helt läsår. Kvinna som fött tre barn på två år. Lite sliten. Längtar till jobbet. Ett hus fullt av vällingflaskor, blöjor, tvätt, kläder och LEKSAKER som på något magiskt sätt ALDRIG stannar på barnens rum. Det är sommar, och mamman ska snart få börja jobba. Men först ska mannen på tjänsteresa.

Det börjar med att mannen vid bokningen får veta att TYVÄRR inget annat än HILTON är ledigt eftersom det pågår en katolsk ungdomskonferens av gigantiska proportioner i staden vid tidpunkten för resan. Kommer hem med ett belåtet leende på läpparna. Mamman försöker vara glad å hans vägnar men känner sig lite för sliten för det (vill OCKSÅ åka bort från hemmet och SOOOOOOVA på hotell och ta hotellfrukost)...

När det är dags att resa har mamman tre barn hemma. Två av dem springer konstant omkring. Den tredje kryper och hittar allt möjligt att stoppa i munnen. Två barn har slutat med blöjor för de är två och ett halvt år. Alltså går de och skvätter med sina små brandslangar till snoppar och det är duktigt med tryck i dem ska ni veta. Det sprutar kiss lite här och var om de inte hinner till toan. Trevligt. Den lilla är nio månader och får tänder och har således gult, rinnande tandbajs i blöjorna var och varannan gång. Naturligtvis är tvillingarna synkade så att de blir nödiga samtidigt och då skriks det i ren panik. Tur att det finns två toaletter! Sedan ska man ju ge de små mat så himmelens tätt, och två mål mat ska det vara enligt BVC. Och ut i friska luften måste ju barnen också varje dag. Passa på brandslangar och att inte den lilla stoppar kattbajs i munnen, eler något annat som hon tycker verkar mumsigt.

När det är dags att natta är mamman dödstrött. Barnen har lite energi kvar (HUR är det möjligt?), de äter välling medan mamman läser sagor och önskar att snart få gå i säng hon också. Efter vällingen ska det ju borstas tänder på kvällen. Och bytas till ny blöja, för lilla A låter som en kaffebryggare i baken. Suprise: tandbajs! Nattningen blir alltså en liten stund av kaos. Energin är totalt slut efter dagens ensamvaro med barnen. Kvällen kommer och efter att mamman fått alla barnen i säng och intagit soffan och undrar hur hon ska orka ett antal dagar till så ringer mannen. Från sitt lyxiga hotellrum.

Det är inte bara lyxigt, det är ULTRALYXIGT. Där finns all service man kan tänka sig och lite till, sådan service som utarbetade mammor och pappor drömmer om på nätterna, som gör att de nästan lipar när de vaknar till sin vardag på morgonen. Man kan VÄLJA allt; morgontidning, kvällstidning, kemtvätt osv, osv. Vid frukosten kan man välja vilket antal minuter man vill få äggen kokade och sedan går servitören som HÖR TILL BORDET (fattar ni, det finns en servitör på stand by för att uppfylla gästernas varje önskan) in till köket och fixar äggen. Och sedan, höjdpunkten: man kan VÄLJA vilken kudde man vill ha. Mannen frågar lyckligt vilken han ska ta och läser upp de sextioelva alternativen. Mamman undrar om gräsänka-med-barn-gudarna helt övergivit henne och Rådagatan. Ska Hilton verkligen få vinna genom ett slag under bältet, det hemliga vapnet KUDDBAR? Det är nästan så hon vill gå till kylskåpet och blanda ihop en gin och tonic, men hon orkar inte för hon är för trött. Mannen verkar vänta på svar. "Ta inte någon som vi har hemma." Eh, vänta nu, det är Hilton vi talar om. De har nog inte kuddar från Hemtex... Mamman längtar också efter lyx. Svär att hon inom en snar framtid kommer att unna sig lite sådant. Seriöst. Hon vet att mannen också önskar henne det, det allra bästa.

Mamman har fortfarande inte kommit till något lyxhotell.

Heldag

Igår åkte vi till Skövde, av alla ställen, för att hälsa på goda vännen S och hennes tre barn. Hennes man jobbade och min man var på (SURPRISE!!) golfbanan.

S och jag har känt varandra sedan 2004, då vi båda var nyinflyttade här. S och P trivdes inte flyttade till Skövde efter et par år. Det var väldigt tråkigt, men vi har hållit kontakten och träffas så ofta vi kan. Utan S hade jag aldrig stått ut här som nyinflyttad. Jag hade en fruktansvärd hemlängtan och här hade alla i vår ålder redan sina umgängen, ingen var speciellt intresserad av att utöka sina kretsar. Nu känns det däremot bra, det tar tid att komma in på banan här...

Nåväl, till Skövde bar det av. När man sitter ensam med tre barn i bilen tenderar hela bilresan bli en enda lång bedjan till bilgudarna att låta resan gå utan bråk och stök. Lite svårt att mäkla fred när man kör bil och måste hålla koll på trafiken samtidigt... Men det gjorde den. Jag var helt chockad när jag kom fram till S. De små sötnosarna!

Väl där blev det en kopp kaffe medan barnen lekte och lilltösen (världens lugnaste och mest harmoniska bebbe, som bara ligger och är nöjd hela tiden) sov. Alla mammor vet att när det vankas kaffe eller telfonsamtal blir det som en oemotståndlig lockelse för små barn. Det är som en magnet. De dras omedvetet till det ställe där den tydligen alltför avslappnade mamman befinner sig. Detta gör de inte med flit utan deras barnradar talar om för dem att något är ur lag när mamma sitter still en längre stund. Därför måste de komma och fråga en massa oviktiga saker, eller behöver kissa/bajsa/snyta sig/få något i magen... :o)

Efter den lilla kaffepausen åkte vi till Aspö gård. Där fanns det massor med roligt att göra! Balansbana, vattenlek, smådjur som får, höns, kaniner. Det var underbart att se dem släppa loss. Där härjade de sedan i lugn och ro i minst ett par timmar. Vi fikade och försökte prata till punkt. Det gick sådär. Man är ju van vid att bli avbruten, även om man försöker lära sina telningar att man får vänta på sin tur. För det mesta tycker femåringar och treåringar att det är HELT ONÖDIGT att vänta på sin tur. NU är det som gäller.

Efter Aspö blev det hemfärd för lunch och ännu mer lek. Barn har en helt otrolig energi. Om vi vuxna skulle ha den skulle vi kunna jobba utföra stordåd! Det blev dock lite gnälligt och högljutt till slut, eftersom de blev trötta. Vi försökte fortfarande prata, haha. Till slut bestämde S och jag att till hösten ska vi bort. Minst en helg. Slappa, se något nytt. Dricka kaffe. Prata till punkt.

Efter den intesiva dagen somnade barnen som små grisar på vägen hem, så böner och löften till bilgudarna behövdes icke.

Tack, S och W och G och M för en jättemysig dag!

Balkonglycka

Den är sliten. Den är banne mig så minimal att man knappt kan vända sig på den. Den är styvmoderligt behandlad eftersom vi har trädgård. Men den är VÅR. Och nu är den så sommarfin som den kan bli. Om man blundar för att färgen flagnar och är från TYP 1900 kallt. Om man blundar för att det mellan golvbräderna ligger TYP fem kilo granbarr eftersom manen i mitt liv aldrig tog sig för att åka iväg med graneländet efter julen, utan jag snikade med den i grannens renoveringslass i TYP april. Om man blundar för att det blir stekhett om det är varmt eftersom det inte finns parasoll och jätteblött när det regnar eftersom det inte finns något tak på lagom höjd. Ja, då är den fin!

En och annan gin och tonic kan man dock suga i sig här under de varma månaderna på året... Och titta på folk, för när alla unga hippa partymänniskor ska till måndagsklubben så är småbarnsföräldrarna så trötta att det känns som att man vill åka på Selma SPA nästa dag och aldrig mer komma hem. :o)

AJ LAV MALIN WOLLIN

Hon kallar sig också fotbollsfrun och hon skriver så bra om hur det är att vara småbarnsmamma. Och fotbollsfru. Hon tycker fotboll är skittråkigt! Hon skriver träffsäkert och med humor och hennes blogg är superkul! Hon är även krönikör i både Aftonbladet och Amelia. Har du inte stiftat hennes bekantskap ännu, så kan du göra det här!

Kalas hos farmor =kaos hos farmor...

Recept på tisdagskvällskaos:

Ta halva tjocka släkten, inklusive fyra helvilda barn. Lägg till en nypa kalas. Matkalas. Vispa runt lite i en tvåa med stor balkong vid "älva". Häll i en rejäl skvätt dåligt väder (=regn) så att barnen inte kan vara ute och leka, samt hungriga gäster som inget hellre vill än att äta. Blanda ordentligt. Låt kaoset vila medan det jäser. I tvåan vid "älva".

Lägg ut kaoset, kavla med starka armar; det behövs. Bred på något högljutt samt pajer och god stämning. I tvåan. Låt vila medan du tänker... Det är tårta och kaffe också. Fortfarande i tvåan.

Avsluta med att rulla ihop hela härligheten, pensla på smält kalashumör, toanödiga barn, hungriga högljudda barn som inte gillar broccolipaj samt begränsat med plats i glatt sällskap. Skär i lagom portionsbitar. Lägg på bakplåtspapper och in i tvåan, på hög värme (trots regnet utanför). Ser det torrt ut, bred på mer av något högljutt. Gärna brötiga tonåringar, som är lite sega men lätta att bre på kaoset.

Ta ut efter lagom tid, cirka tre timmar. Ta itu med disken, så inte kalasvärdinnan får stå med den när halva tjocka mätta släkten åkt hem. Åk hem, från tvåan.

VOILÁ!

Nattvak med Linda Olsson

Jag kunde inte sluta läsa. Jag läste ut den, låg och grät i sängen mitt i natten. Jag började gråta vid stället där Astrid berättar om sitt barn för Veronika. Sedan fortsatte jag. Det gick inte att lägga ifrån sig boken. Jag gick upp , efter ett någon gång, och lyssnade till mina barns snusande andetag. Satte mig i soffan och tittade på någon amerikansk talkshow för att kunna somna sedan. En av kommentarerna på boken, ur en recension, var att det inte är en bok man kan släppa ifrån sig, eller glömma. Och att det är något av det vackraste som finns att läsa. Jag håller med. Ni som inte har läst den; gör det genast!

Linda Olsson skriver så vackert om det sköra i livet, men även det starka. Jag älskar den och precis som Tusen strålande solar, tillhör denna det allra bästa jag läst. Ni vet de där böckerna man bär med sig hela livet, som välbekant gör sig påminda med jämna mellanrum. Hon är en fantastisk ordkonstnär och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Snabba cash tog sig...

Ja det var segt att komma igenom snabba cash. I centrum av berättelsen står Mrado, medlem av den jugoslaviska maffian i Stockholm, men även pappa till Lovisa, Jorge som lyckas rymma från Österåker och bygger sig en ny karriär i kokainbranschen, samt JW som febrilt försöker lägga sitt gamla pinsamma norrlandsliv bakom sig för att smälta in i Stueplansgänget.

Språkmässigt är detta inget att hoppa högt över och trots att Lapidus säkert bearbetat texten känns det lite som ketchupeffekten; först kommer ingenting, ingenting, ingenting, sedan kommer allt i slutet.

Mixen av karaktärer är intressant men fångar mig inte. Man får följa de tre männens separata, och till sist sammanblandade liv. Man får lära sig en hel del om Stockholms undre värld, vilket är både spännande och otroligt skrämmande. Mrado brottas med att få ihop en vårdnadstvist med sin karriär inom "juggemaffian" och får inte riktigt ihop det. Hans relation till exfrun är helt kass, men med dotterna lever han helt som sig själv, sådan som han är och han lever för det dygnet i veckan.

Jorge lyckas rymma från Österåker och har ett horn i sidan till Mrados chef Radovan, som styr maffian med järnhand. Han lyckas hålla sig på rymmen och skaffar sig ett helt nytt liv. Han kan mest om kokain i hela Stockholm och därför rekryterar en mellanhand honom till Radovans gäng, utan att han vet om det. Han planlägger affärerna samtidigt som han smider planer för att hämnas på Rado. I kokainsvängen blir han vän med JW, som räddar honom efter en grov misshandel som Mrado utfört på Rados order. Tillsammans tjänar de pengar och lär till slut känna varandra som vänner.

JW är ursprungligen från Norrland, men har flyttat till Stockholm. Han orkar inte vara kvar hemma efter att hans syster Camilla försvunnit fyra år tidigare, hemmet är sig inte likt och föräldrarna sörjer. I Stockholm kommer han med i Stureplansgänget och jobbar häcken av sig med svarttaxi vid sidan av studierna för att klara att hålla jämna konsumtionssteg med dem som bränner föräldrarnas pengar för glatta livet. Till slut får han ett erbjudande om att sälja kokain på Stureplan för att tjäna massor med pengar, snabba cash. Han nappar på erbjudandet. Han lever ett dubbelliv och hans flickvän, Sophie, som tillhör gräddan, försöker att lära känna honom, även de delar som han vill hemlighålla.

Som en röd tråd genom boken går frågan om vad som hänt Camilla.

Jag vet inte... Slutet var bättre än början av boken, den var lite seg, men tog sig det sista. Inte en av de bästa jag läst, men den skildrar världar som är helt okända för en som läsare. Våldet och gemenskapen och hoten i den undre världen, där lojalitet går före allt annat och där pengar och makt är belöning för det smutsiga jobbet. Överklassens gräddfil skildras skoningslöst också. Unga killar och tjejer som lever lyxliv, behandlar andra som svin och som vänder ryggen till om det kniper.

Nu har jag börjat i Linda Olssons "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". ÅH, vilken bok!

Svettigt på riddarveckan i Hova

Herregud, vad varmt det var i Hova idag. Jag ska inte ha någon lång utläggning om Hova, men jag måste bara få säga att vi var tre familjer med sammanlagt TIO barn som var där. Ja jag är helt impad själv över att vi tre mammor befolkat Sverige så rikt, vi som en gång hängde på uteställena i hottaste outfitsen och dracks svinstarka drinkar som vi skulle svimma av idag.

Vi bokade in de största barnen på en liten sagotur. Det gick nästan en timme. Ingen skymt av några barn. Vi tittade efter dem, nog borde man väl höra ett helt koppel med ungar på sagotur? Nej, de varken hördes eller syntes. Till slut fick mannen gå och kolla på stället där vi köpt biljetterna till sagoturen (för såklart kostade det pengar, som nästan allting där). Jamen då visar det sig att man ska hämta dem vid församlingshemmet i andra änden av det lilla lilla centrum som finns i Hova. Vet inte om någon av er har varit där, men nyser du när du kör förbi har du missat hela stället! Jaha, för att återgå till den lilla storyn om sagoturen. De ringde till våra mobiler och undrade vart vi var eftersom de hade TIO ungar över. Det var våra.

Höjdpunkten idag var en jättebautastor tjur. Det säger en hel del om dagen. För övrigt lyckades vi få mat allihopa vid lunch utan ett endaste nervsammanbrott! Way to go!

PS: Bilder kommer...

UTMANING

Utmaning från Nina!

Regler:
-Posta reglerna först.
- Svara på alla frågor.
- Skicka vidare utmaningen till 6 andra bloggare.
- När du postat dina svar, berätta det för den som utmanade dig!

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag:
1. Blogga! :o)
2. Laga lunch till min familj
3. Planera för lilla trippen till Hova riddarvecka imorgon
4. Tömma diskmaskinen
5. Gå en niohålsrunda och se om jag äntligen kan spela så bra att jag åtminstone får ett officiellt handicap.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Då sommarjobbade jag inom vården och renoverade en nyinköpt lägenhet. Jag hade precis avslutat mitt vik på Slotsstadens skola i Malmö (jag tog examen i Lund december 1997) och var glad att jag överlevt, men då visste jag ju inte vad som väntade mig på min första fasta tjänst på Karlbergsskolan i Karlskoga...:o)

Ställen du bott på?
Karlskoga, Lund, Lidköping.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Lösa CSN- lån
2. Säkra barnens framtid och skänka till familj och släkt
3. Skänka till verksamheter som arbetar för att världen ska bli ett bättre och rättvisare ställe
4. Resa
5. Investera, men bara i verksamheter som är etiskt okej

Personer du vill veta mer om:
Jag skulle gärna vilja att fler som läser gav sig till känna. Jag har inte många besökare, men ändå...:o)

Jag skulle också vilja veta mer om Benazir Bhutto, som mördades för inte så länge sedan. Hon verkade vara en väldigt engagerad person, som kom från en poltikerfamilj, men annars vet jag inte så mycket om henne.

Jag skickar vidare utmaningen till:
Sex bloggare finns inte riktigt på listan, så det får räcka med två! Svartanova och Jennie!

Paket i brevlådan!

Till och med mannen i mitt liv beställde några böcker tillsammans med mig! Gissa vilka som är hans?! Nu måste jag göra processen kort med Lapidus för att dyka ner i något jag hoppas är en underbar läsupplevelse!

Jaws

Min son M ska precis till att förlora sina första mjölktänder. Det är så man får en tår i ögat! Han ser numera ut som en haj i truten eftersom de nya tänderna kommer fram bakom de gamla.

M är mäkta stolt och vill gärna att ALLA ska uppmärksamma hans remarkabla uppsättning bissingar...

Han visar gärna upp dem för alla och envar som vi möter, kände eller okänd spelar ingen roll. Han resonerar som så att det måste vara väldigt intressant att veta hur han ser ut i munnen.

Lillebror V är väldigt imponerad och drar lite i sina egna tänder för att se om någon stackars liten tand kanske ändå är lite lös, men nej, än så länge sitter de som berget. Suckar av besvikelse...

Bildkvaliteten är inte den bästa, så känsliga läsare varnas! :o)

OH JOY

Trots att vi klämmer in sommarnöjen så det står härliga till, så är ändå en av höjdpunkterna när SLAMSUGAREN kommer. OH JOY! Återigen tindrande ögon och uppslukande intresse för något som är stort, brummar och används till att rensa upp i skiten.

Småbarnsmamman förundras över att ännu ett otippat ögonblick visade sig bli ett skimrande minne. :o)

Snabba cash går... inte så snabbt

Nja, jag vet inte riktigt om Snabba cash är "my cup of tea". Den är bra men den är så himl tuff och rå. Språket är varierat; när Lapidus skriver repliker och tankar till karaktärerna i vad han kallar "juggemaffian" är det korthugget, ofullständiga meningar och bruten svenska. Ungefär som Jonas Hassen Khemiri skriver, fast jag tycker inte Lapidus riktigt kommer undan med det. När han porträtterar Stureplansgräddan är språket ett helt annat. Välartikulerat, glassigt, med en ton av snobberi.

Blandningen av människor och miljöer är intressant! Därför förstår jag inte riktigt varför jag tycker det går lite segt...

Nåväl, gårdagens linbanetur avlöpte utan större missöden. Barnen och mannen i mitt liv var helnöjda med den, och jag med fastän jag var rädd. Jag och Nalle Puhs vän Nasse spelar i samma liga... Sedan bar det av in till Innovatum. Där hade vi sedan skoj hela eftermiddagen. Jättekul var det, och mycket att göra!

Idag bär det nog av till golfbanan en sväng, och i vilket fall som helst blir det en tur i spåret med stavarna. Vanemänniska som jag är måste alla rutiner grundläggas NOGA innan det blir en rutin och en vana.

Ha en skön dag!

Igår var vi ute på en liten tur. Till Trollhättan. Vi skulle åka linbana över fallen. Jag är höjdrädd. Så in i... Men vad gör man inte för att undvika att ens barn får samma rädslor som man själv? Så vi åkte dit. Barnen satt i bilen med tindrande ögon, suckande av lycka att få åka något högt uppe i luften. De pratade hela vägen och frågade hur långt det var dit.

Jag blev mer och mer nervös. Alltså, om jag måste upp på höga höjder så känns det inte bra. Jag spyr inte eller bryter ihop, men hela kroppen bara skriker "NEJ, det är INTE naturligt att befinna sig högt uppe i luften om man inte är bevingad och befjädrad!"

När vi kommer dit och jag är tillräckligt maxad med adrenalin och allt vad kroppen har att erbjuda av att nu ska jag gå igenom detta och det ska gå bra, så är det STÄNGT PÅ GRUND AV TEKNISKT FEL. Jaha. Besvikna barn. Inte tillräckligt med tid för att hinna in på Innovatum som ligger bredvid. Löften om att åka dit imorgon (idag alltså).

Så nu ska vi fixa några ärenden och sedan bär det av till Trollhättan. Innovatum lär i alla fall inte vara stängt p.g.a. tekniskt fel!

Rapport från jättesuperseriösninjawowow-golftävling

Hehe... Rapport från golftävlingen, som var för nybörjare och inte alls som jag låter påskina
i rubriken:

* Det var blött. Det regnade. Vräkte ner. Öste ner. Vrålregande. Från alla håll och kanter, framåt och bakåt och inåt och tamejfan utåt också. Herregud, jag trodde vi skulle regna bort! Mina inte-så-tarvlig-kvalitet-golfskor som SKULLE vara vattentäta... TADAA... var inte det. Inte till slut.

*Det blåste. Jag fattar inte vart blåsten kom ifrån, men det drog med sig de långa slagen, ibland åt fel håll, eller stoppade dem, men även om man hade vinden med sig så drog den baske mig inte fram bollen lite extra på ett bra slag. Nej då! Däremot kunde det tydligen blåsa från lite olika håll samtidigt och det blev som ett överraskningsmoment. Hur det kan blåsa så är för mig en gåta. Svaret kanske finns hos SMHI...

* Mina regnbyxor, som stått ut med både det ena och det andra under årens lopp, gav till slut efter med en ljudlig suck och lät vattnet rinna in. Jag frös. Så in i vassen. Och fortfarande regnade det!

*Klubborna var våt. Fairway var våta. Greenerna var våta. Golfhandsken, min första golfkärlek, en rosa som jag köpte förra året, gick inte att känna igen. Den var blöt och eländig och hade fått en mörkröd färg istället för den läckra pastellrosa den en gång hade. Dessutom fick jag inget grepp och svor ve och förbannelse över att jag inte köpt en allvädershandske. Hade väl inte hjälpt, då alla klubbskaften var tvålhala. Det var rena turen, ska jag säga er, att jag inte vrängde iväg klubban på någons huvud!

*Men så, på sjunde hålet. Som genom ett Guds mirakel (jag lovar, det var så det kändes efter de sex första hålen från helvetet) slutade regnet. Man kunde ana en ljusning på himlen och även i själen. Det var lättare att svinga, till och med trätrean samarbetade, och det gör den ALDRIG annars. Vad gjorde det att jag hamnade i en bunker; vips var jag därifrån med ett slag. Hej och hå! Sedan kom vi till sista hålet. Som en påminnelse om vem som bestämmer på golfbanan (golfguden och han är en vrång och elak och småaktig jäkel) så gick allt åt skogen igen!

* Trots allt hade vi en skön eftermiddag! Vi hade jättebra bollsällskap, och trots att jag verkligen inte var bra så kom vi fyra! Mannen i mitt liv var inte så nöjd, men det var jag för jag kunde välja en ny golfhandske som pris!

Det var det! Nästa gång jag slåt ut på första tee ska det vara strålande sol och fåglarna ska kvittra...

Suicide mission?

Föreställ er detta:

*Det regnar och är blött. Inte nödvändigtvis kallt, men blött.
*Jag och min man. Nej, det är inte som ni tror!
*Tävling. Kan aldrig sluta väl när båda vill vinna. Tur att vi på samma lag. Lite känsligt dock när den ene spelar jämt och den andra bara någon gång då och då, och ALDRIG i regn, för SÅ roligt är det inte.
*På golfbanan.

Rapport kommer.

Joe Labero - släng dig i väggen!

Lille V och hans syskon tittar storögt på detta och utbrister exalterat:

"MEN MAMMA! HUJ kunde du tjolla den till en SNIGEL?"

Ja kära barn och govänner; jag känner mig redo att ta upp konkurrensen med den där amatören Labero!

Tjejlunch... i sju timmar!

Idag kom mina vänner P och G hit. Vi brukar träffas när det passar, egentligen på kvällstid. Alltid när vi träffas är det trerätters och ett speciellt tema. Vi har t.ex ätit mexikanskt och italienskt/medelhavsmat och idag var det dags för svenskt tema. Tyvärr kom jag ihåg kameran alldeles för sent, så det enda ni får se är desserten.

Åh vad roligt det var! Jag saknar dem jättemycket och då är det så kul att träffas, nu när jag bor i den västergötländska förskingringen. Så är det när man gift sig med en västgöte.(När lilla A ska säga västgöte säger hon VÄTTHÖTE, haha!).

Till förrätt, som P ordnat åt vi avocadohalvor med räkor. Till det lite vitt vin (inte för P dock, som körde bil). Sedan var det dags för huvudrätten; lax och potatis med romsås. Till det drack vi ett annat vin, som också var gott. Till efterrätt hade G bakat en sagolikt god hallonpaj, som jag snarast ska lägga ut recept på! Och ja, vi drack den sista slurken vin till desserten; det gick alldeles utmärkt!

Tjejerna kom hit vid tolvtiden och sedan började vi prata. Och äta. Vi var klara med efterrätten vid sju! Det finns mycket att avhandla när man inte träffas så ofta.. Tjejlunch i sju timmar är inte helt fel, när det nu inte passade att träffas en kväll. Och låååånga trerätters vinluncher är man ju inte så bortskämd med! Dessutom tog mannen i mitt liv barnen och gjorde massa roliga saker och var inte hemma förrän det var dags för G och P att åka de tretton milen hemåt, så vi kunde verkligen prata ostört. Snällt! Det blir pluspoäng... :o)

TACK för denna gången flickor! Kramar i massor, och hoppas att ni körde försiktigt hem!

En kiss i Mississi...

...Vänern. Nog för att man vet att barn kanske passar på att smygkissa i vattnet istället för att gå upp på torra land och lätta sig. Nog för att man kan ha överseende med det om det sker i skymundan eller om det är små bebisar som sitter och kissar en liten skvätt. Nog för att man som mor (och far) betonat vikten av att INTE kissa i vattnet utan att säga till så att man kan gå upp på land och kissa i buskarna eller på toa om det finns någon sådan. Inget kiss i vattnet. Så går man där i sin stilla villfarelse om att det är självklart. Det är det inte.

Den äldste av våra söner verkar helt ha missat det budskapet i vår gedigna uppfostran, under avdelningen "Hur man sköter sig på stranden" paragraf 2. Igår blev han kissnödig och ställde sig bredbent i vattnet, drog ner badbrallorna. Vi det laget hade vi börjat fatta vad som skulle ske, men vi satt en bit ifrån vattnet. Högt och ljudligt förklarade han med stolt stämma att han ämnade kissa i vattnet. Vi sprang ner mot sjön; som i ultrarapid såg vi hur han tog tag om snoppen och hur det strilade ner i det blå. Syskonen klappade händerna och hejade på. Till vår stora förskräckelse såg vi hur folk runt omkring bara stirrade; några tog det bra och fnissade lite, men andra såg verkligen irriterade ut. Sweet Lord. Vad gör man? Vi ropade argt på honom att sluta hela vägen ner till vattnet, det var ingen lång bit men kändes som Stockholm Maraton. Upp med ungen ur vattnet och förklarar att det är INTE okej att kissa i vattnet. Vad svarade han på det? Jag var kissnödig!

Ännu en dag i vår eviga strävan efter barn som ska bli rediga vuxna!

Apropå alma y corazón...

Det här är verkligen 100% själ och hjärta. Tre barn som plaskar i vattnet i fyra timmar i sträck. Dessutom rullar de sig i sanden så det står härliga till. Allt blir fullt av sand; packning, utflyktskorg, kylväska, handdukar, mat, badbrallor och baddräkter, håret, öronen... Men det gör inget. Det blåser lite, så läpparna blir blå och man kan värma sig i badrocken en liten stund, men sedan är det bara att hoppa i igen! Snart kurrar magen och det är gott men något att äta. Men att sitta still en längre stund är inte aktuellt. De njuter och vi njuter och man är så oändligt tacksam för de här vackra stunderna. Härligt!

Herregudihimlen vilken bok! Jag kunde inte sluta läsa utan var tvungen att läsa ut den och när jag släckte lampan var klockan halv två på natten.

Khaled Hosseini skriver denna gång om kvinnoöden i Afghanistan. Det är starkt och gripande. Hjärtat blöder och klumpen i halsen bara växer. Leila och Mariams öden tvinnas samman trots att en hel livstid skiljer dem åt. Det är ett Aghanistan som är ett fängelse för kvinnorna men där det i vardagens slit och prövningar finns glimtar av hopp och framför allt kärlek, villkorslös kärlek. Hosseini är en underbar berättare och målar med språket så att man längtar dit, till färgerna, dofterna, ljuden... Åh, den är hemsk och fantastisk på samma gång, en upplevelse och det är den bästa bok jag läst!

Hosseinis efterkommentar tar upp UNHCR:s arbete. Gå in på hemsidan och ge ditt bidrag så att de människor som är mindre lyckligt lottade än vi också kan få en chans! Där finns också mycket bra information om flyktingar i världen.

Carrie och co infriar förväntningarna

GÅ OCH SE DEN! Feel-good så det skriker om det och miljöerna och kläderna är så läckra. För att inte tala om skorna. Skor och väskor kan man aldrig få för många av och har man en "walk in" vet man ju vart man ska stuva dem... :o)

Sex and the city

Äntligen! När min goda vän, också trebarnsmamma, var på bio och såg filmen hade många klänning och högklackat! Svartanova och jag ska dricka något svalt före, så det får väl bli en Cosmopolitan, för att få lite stil på det! :o)

Vi provade först att få med männen i våra liv på filmen, men de var märkligt svala i sitt intresse... Kycklingar! (Det är ett uttryck för fegis som mannen i mitt liv har lärt våra femåriga söner. Smart. Inte. Mer om det en annan gång.)

Summan av kardemumman

Jag har en egenskap som mannen i mitt liv skrattar rått åt. Efter snart tio års samvaro har han vant sig, men skrattar fortfarande. Jag har också vant mig och kan bjuda på det bortemellan. Det är KÄRLEK det! :o)

Nåväl. När jag ska summera vad saker kostar och göra en liten beräkning och avrunda så tar jag i lite. T.ex. om veckans matvaror kostade 845 kronor så blir det en tusenlapp. När räkningarna är betalda och jag summerar dem tar jag också alltid i, fastän summan står i kontoutdraget på internetbanken. Den enda gången jag räknar mer exakt är när jag berättar för mannen i mitt liv hur mycket mina klädinköp och annat kostat. :o)

Det handlar alltså inte om att jag inte kan avrunda, utan att jag medvetet väljer att ta i åt det ena eller andra hållet. Det är ju bra mycket roligare att "upptäcka" att man har några fler slantar över! Mannen i mitt liv, som gillar siffror och har ett helt annat resonemang kring siffror än jag (den borne humanisten), menar att man får väl vara mer exakt hela tiden och inser inte vinsten i mitt förfarande.

På samma sätt är det när mannen i mitt liv frågar vad klockan är om vi ska iväg någonstans och har en tid att passa, eller om det är på morgonen när vi alla ska iväg. Då tar jag i lite extra om han ligger kvar i sängen, eller om han grejar med annat när han egentligen borde göra sig klar för att åka. Han får ju lite eld i baken och slänger sig upp om jag säger att klockan är sju istället för tjugo i. Då kommer han upp och slipper stressa! Du borde tacka mig, om du läser detta!

Nåväl, sådant är det i vårt hushåll och jag lär fortsätta med min inte så exakta avrundningar och avläsningar av klockan. Speciellt det senare, för trots att mannen i mitt liv hävdar motsatsen så är det alltid resten av familjen som väntar på honom... :o)