Lärdomar om mig själv nr 3

Efter ett och ett halvt år här blir jag knappt förvånad längre, men plötsligt händer det. Som när man ser vuxna män helt ogenerat stå och kissa vid vägkanten eller gångbanan utan att skyla sig det minsta. Eller när vuxna kvinnor gapar och skriker och män och barn och låter som att de helst hade velat mörda dem långsamt. Eller när man är på väg hem från jobbet och ser ett par stycka något som liknar en hund, rakt upp och ner på gatan.

Kontentan; chockerad och inte blasé!

Lärdomar om mig själv 2

Heltidshemmafru är inget för mig. Tacksamt att få vila ut efter småbarnsår och hårt (men roligt, tillsammans med världens bästa arbetskompisar) arbete, men lika tacksamt var det att få veva igång hjärnan med några timmars arbete i veckan för ett år sedan. Och nu känner jag ett sug efter att få komma igång och jobba på riktigt. En härligt lyxig känsla!

Däremot hade jag gärna önskat att min man (som sliter mer än han någonsin gjort förut) och mina barn (som jobbar hårt i skolan mellan halv nio och halv fyra varje dag) hade fått lyxen att bara vara hemma och drälla och göra vad de vill en längre period. Man kommer verkligen ner i varv och att inte behöva prioritera sin tid utan kunna ägna ALL tid åt familjen när de kommer hem är härligt. Det är underbart att kunna vara tillsammans så, även om vardagen också innehåller aktiviteter och läxor och vänner som vill leka (och hänga, som tioåringarna säger).

Två år att kunna göra precis vad man vill. Få förunnat. Jag känner att jag förvaltat tiden väl.

Lärdomar om mig själv nr 1

Jag är en tolerant människa. Men min gräns går vid högljudda rapar, fisar, snoranden, harklingar, snytan-näsan-ihanden, spottloskor, snorloskor, hostanden rakt ut. Det är det äckligaste jag vet och jag kan NÄSTAN inte leva med det, och jag har på vissa sätt blivit så osvensk här att jag nu för tiden (eller rättare sagt sedan ett bra tag tillbaka) säger BU HAO till dem som gör det i min närhet. Jag står knappt inte ut.