Pondus

Vid ett väldigt trevligt samtal vid middagsbordet i går kväll kom ämnet HÖRSEL upp. Det är nämligen så att hörseln hos de tre yngre medlemmarna i familjen är mycket selektiv. Så till den milda grad att föräldrarna undrar om det kanske är så att de verkligen hör illa.

Det diskuterades varför inte barnen svarar när man ropar, eller går och tvättar händerna när det är dags för mat och föräldern sagt till i alla fall två gånger. Det givna svaret är alltid "jag HÖRDE faktiskt inte"!

Man kan inte egentligen säga att samtalet ledde någon vart, så för att få slut på det sa mamman:

-Men vet ni vad? Det är ju väldigt lätt att lösa detta. Vi kan gå till doktorn och kolla om ni verkligen hör dåligt eller om ni bara skiter i vad vi säger.

En sekunds tystnad då alla tre barnen överväger konsekvenserna av ett sådant besök och hur det skulle kunna te sig hos doktorn. Lilla A tar till orda, blixtsnabbt:

- Nej, mamma. Vi skiter i vad du säger. Vi hör allt. Vi behöver inte gå till doktorn.

Ah, ständigt denna bekräftelse på att man når dit man vill när man pratar med sina barn och att man är en bra förälder! :o)