Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmquist

Berättelsen handlar om två bröder, Henning och Albert Andersson. De lever tillsammans på landet i Skåne, ett stenkast ifrån föräldrahemmet.

De beskrivs som två goa gubbar med lite egna fasoner för sig, lite grisiga är de nog, men godhjärtade. Livet går i en stilla lunk och de trivs i sin ensamhet. Ibland får de hjälpa godsägaren med diverse göromål men annars tar de hand om sitt hus och sin trädgård.

En dag får de höra att föräldrahemmet Granelund ska bli behandlingshem för alkoholiserade kvinnor. I sin oro gård ut på rapsfältet och spottar snus och vankar runt i cirklar. Ett par poliser råkar se denna cirkel från en helikopter och vips så är ett massivt mediauppbåd igång och stör det sköna lugnet i byn. Skvallertackorna får verkligen något att prata om eftersom man tror att utomjordingar landat på rapsfältet.

Samtidigt med denna historia vävs den om behandlingshemmet in. en ung tjej rymmer ifrån hemmet och hamnar ett par dagar hos Albert och Hening. Hon steker plättar och snor deras sista vodka innan hon sticker. Senare kommer det ut på byn att bröderna Andersson startat ett utslussningshem.

Jag gillar bröderna och deras sävlighet. Lite dumma verkar de vara, men goda. Och skarpare i vissa lägen än man tror.

Jag är dock besviken på den här boken. Jag tycker inte berättelserna binds ihop riktigt utan de är som isolerade stråk i brödernas liv. Och jag ÄLSKADE Potenshöjarna! Därför hade jag väldigt höga förväntningar på den här boken. Jag är mest av allt besviken på Karin Brunk Holmquists taffliga hantering av språket. Hon blandar tempus hej vilt. Jag vet att det kanske ska anses som lite medvetet för att tydliggöra bilden av bröderna på landet, men jag irriterar mig från första sidan till den sista. Här är några exempel:

"Eftersom någon sällan ringer är Henning utom sig av nyfikenhet. Han satt med vidöppen mun och vågade knappast svälja av rädsla att missa något viktigt i konversationen."

"Albert gör som Henning gjort tidigare, pekade mot kinden för att göra Henning uppmärksam på att det nu är han som har kex i munnen."

Nej, inte en av de bästa böcker jag läst. Långt ifrån. Det känns också tråkigt att jag i min iver även beställde den tredje boken av Holmquist, Villa Bonita. Det lär dröja innan jag läser den.