Ja, innan jag började i Anna Gavaldas FANTASTISKA bok Tillsammans är man mindre ensam, så hade jag i många många år gömt och glömt den gamla frankofilen i mig. HERREGUD! Må frankofilgudarna vara mig barmhärtiga.
Jag älskar den! Minnen från ett höstvackert och ett sommargrant Paris kommer för mina ögon. Det förfinade vackra språket som är som poesi, kanske mest för att man knappt hinner fatta ett smack. Myllret av människor. Fantastiska byggnader och konstverk, parker... ÅÅÅÅÅH! Hur KUNDE jag glömma min förälskelse i denna stad, i detta land?
LÄS DEN!:o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar