Den var SUVERÄNT bra! Utförlig rapport kommer senare men det var länge sen jag läste en så bra deckare!
Nu dyker jag in i TWILIGHT-världen! Har inte kommit så långt men hitills gillar jag det jag läser. Ser verkligen fram emot detta eftersom kommentarerna varit blandade från pocketbokklubben...:o)
söndag 28 februari 2010
fredag 19 februari 2010
Klockan 21.37 av Karin Alfredsson
Ellen Elg är mammaledig och trivs mer med det än både hon och Björn trott. Men till slut börjar det bli lite enahanda och Ellen hoppar på ett erbjudande om att åka till Polen och jobba för Women on Waves.
I Polen har den katolsksa kyrkan stärkt sitt grepp om samhället efter kommunismens fall. Gamle påven Johannes Paulus II ses som det stora föredömet, än mer efter sin död 2005. Kvinnors rättigheter beskärs eftersom abort inte är tillåtet och den konservativa kyrkans syn präglar sexualundervisningen, dvs det finns nästan ingen. Preventivmedel är dyrt.
Ellen och Women on Waves genomför medicinska aborter på en båt ute på internationellt vatten, där holländsk lag gäller eftersom båten går under holländsk flagg.
En gammal bekant skurk återvänder för att sätta käppar i hjulet, och på hemma plan händer skumma grejor.
Den är bra. Jag blev inte besviken alls. Jag gillar att man lär sig mycket samtidigt som det är spännande att följa Ellen till jordens alla hörn. Tillsammans med henne har jag nu rest till både Afrika, Vietnam och Polen. Det finns saker jag absolut inte hade en aning om när det gäller vårt grannland. Jag blir bestört över hur kvinnor behandlas, bara ett stenkast ifrån våra gränser. Faktabakgrunden är bra, och lärorik! Det är också roligt att se hur det egentligen går för Ellen och Björn, det var ju lite trassligt i Vietnam...
Nu ser jag fram emot att få hänga med till nästa ställe med Karin och Ellen!
I Polen har den katolsksa kyrkan stärkt sitt grepp om samhället efter kommunismens fall. Gamle påven Johannes Paulus II ses som det stora föredömet, än mer efter sin död 2005. Kvinnors rättigheter beskärs eftersom abort inte är tillåtet och den konservativa kyrkans syn präglar sexualundervisningen, dvs det finns nästan ingen. Preventivmedel är dyrt.
Ellen och Women on Waves genomför medicinska aborter på en båt ute på internationellt vatten, där holländsk lag gäller eftersom båten går under holländsk flagg.
En gammal bekant skurk återvänder för att sätta käppar i hjulet, och på hemma plan händer skumma grejor.
Den är bra. Jag blev inte besviken alls. Jag gillar att man lär sig mycket samtidigt som det är spännande att följa Ellen till jordens alla hörn. Tillsammans med henne har jag nu rest till både Afrika, Vietnam och Polen. Det finns saker jag absolut inte hade en aning om när det gäller vårt grannland. Jag blir bestört över hur kvinnor behandlas, bara ett stenkast ifrån våra gränser. Faktabakgrunden är bra, och lärorik! Det är också roligt att se hur det egentligen går för Ellen och Björn, det var ju lite trassligt i Vietnam...
Nu ser jag fram emot att få hänga med till nästa ställe med Karin och Ellen!
lördag 13 februari 2010
Gott gry i dagens ungdom, del II
Lilla A har visserligen redan sedan sin födsel virat sin far om lillfingret, men nu kan man undra om det är dags för frigörelse när lilla stumpan mopsar upp sig...
-Pappa, först ska vi gosa och sen ska vi göra sten, sax, påse. (Observera att det inte är tal om att fråga pappan om han har lust/vill/Känner för/ att göra som lilla sessan har bestämt. Nej, det är fråga om en direkt order.)
- Jaha...
- Men du får passa dig, för jag har känsla för det är och jag kommer ÄGA dig!
Som sagt. Självförtroendet är det inget fel på, varken hos den unga damen eller den ene av hennes knäckebröder. :o)
-Pappa, först ska vi gosa och sen ska vi göra sten, sax, påse. (Observera att det inte är tal om att fråga pappan om han har lust/vill/Känner för/ att göra som lilla sessan har bestämt. Nej, det är fråga om en direkt order.)
- Jaha...
- Men du får passa dig, för jag har känsla för det är och jag kommer ÄGA dig!
Som sagt. Självförtroendet är det inget fel på, varken hos den unga damen eller den ene av hennes knäckebröder. :o)
torsdag 11 februari 2010
Gott gry i dagens ungdom
Min lille V och hans kompis C (6-7 år) pratade med mig idag om en av mina elever. En tjej som går i nian(15 år). De ville veta var hon höll hus. De väntade nämligen på henne. Jag förklarade att hon nog var på lektion. Jag undrade varför de ville veta det. Svaret kom lika snabbt som självklart:
-Vi tänkte fråga chans på henne!
Tala om självförtroende! :o)
-Vi tänkte fråga chans på henne!
Tala om självförtroende! :o)
måndag 8 februari 2010
Den som väntar på något gott...
De två första delarna i Twilight-serien är hemklickade. Nu väntar jag bara på att de ska dyka upp i postlådan. Jag är redo att svepas med, liksom flera av medlemmarna i bokklubben vår!:o)
lördag 6 februari 2010
Berlinerpopplarna av Anne B Ragde
Den är lite dyster. Den utspelar sig i Norge. Tre bröder får veta att modern ligger för döden. Den ene bor i Köpenhamn med sin man. Han flyttade tidigt eftersom han inte riktigt blev accepterad i det konservativa Trondheimska bondesamhället. Den andre är kvar på gården och brukar den, grisar är hans levebröd, men också hans vänner på något konstigt sätt. Den tredje är begravningsentreprenör i trakten.
Torunn, barnet till grisbonden, kommer till Trondheim för att träffa sin farmor, som aldrig egentligen ville veta av henne, och fadern, som hon endast träffat någon gång tidigare i sitt liv. Hon och farbrodern från Köpenhamn flyttar in på gården för att ställa i ordning inför begravning, och kanske också för att lära känna varandra.
Dyster är ordet. Det är skitigt, känslofattigt, tillknäppt, både i miljö och relationer. Jag fattar inte riktigt vad inledningen,med en pojke som tar livet av sig, har att göra med resten av boken.
Fast på något konstigt sätt gillar jag den i alla fall. Den är annorlunda mot de andra böcker jag läst på sistone, och jag gillar ju den lite lågmälda stilen,som Anne B Ragde har. Men någon WOW-känsla infinner sig inte. Därför har jag också svårt att skriva rättvist om den kanske.
Torunn, barnet till grisbonden, kommer till Trondheim för att träffa sin farmor, som aldrig egentligen ville veta av henne, och fadern, som hon endast träffat någon gång tidigare i sitt liv. Hon och farbrodern från Köpenhamn flyttar in på gården för att ställa i ordning inför begravning, och kanske också för att lära känna varandra.
Dyster är ordet. Det är skitigt, känslofattigt, tillknäppt, både i miljö och relationer. Jag fattar inte riktigt vad inledningen,med en pojke som tar livet av sig, har att göra med resten av boken.
Fast på något konstigt sätt gillar jag den i alla fall. Den är annorlunda mot de andra böcker jag läst på sistone, och jag gillar ju den lite lågmälda stilen,som Anne B Ragde har. Men någon WOW-känsla infinner sig inte. Därför har jag också svårt att skriva rättvist om den kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)