Den var svår att komma in i. Bra på sitt sätt, men den känns hal som en ål, man glider omkring i huvudpersonens bubbla och det blir som att se världen genom ett par färgade glasögon...
En så svår upplevelse som ett koncentrationsläger måste vara otroligt svår att beskriva. Hur kan man någonsin finna ord för vad man har upplevt? I en diskussion på jobbet kom även De välvilliga upp, eftersom Svartanovas sambo läser den. Där är det helt motsatt perspektiv, ur nazisternas synvinkel. Jag trodde inte att jag skulle kunna läsa den, för jag tycker att hela grejen med förintelsen och lägren, där även homosexuella, politiskt oliktänkande och utvecklingsstörda mördades, är så fruktansvärd och nästan outhärdlig. Så brutalt omänsklig att man knappt kan föreställa sig att människor gjort detta mot andra människor.
Därför har jag nog också svårt att ta till mig Imre Kertészs berättelse om pojken som hamnar i lägret och berättar sin historia. den har ett mörkligt avståndsperspektiv fastän ändå inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den, men en läsupplevelse är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar