söndag 25 april 2010
Dags att lida vidare med Bella och Edward!
Nu öppnar jag pärmarna till Så länge vi båda andas och förväntar mig hjärtstoppande, tår drypande känslostormar en masse!
Hypnotisören av Lars Kepler
Herregud vilken läskig bok. Den kryper under skinnet på mig.
Vi får följa Erik Maria Bark, som är icke-verkande hynotisör och psykiater. Han har en fru som heter Simone, och en blödarsjuk son som heter Benjamin. I bokens inledning tar sig kriminalaren Joona Linna an ett fall där en hel familj slaktats. Bara två personer har överlevt; de två äldsta barnen Josef och Evelyn Ek. Erik kallas in för man under hypnos ska få reda på detaljer. Man tror att Evelyn är i fara.
En parallellhistoria, som sedan blir den enda kvarhängande historien när Ek-berättelsen har "avslutats" tar fart genom att Benjamin blir kidnappad. Genom olika tillbakablickar på det som varit, t.ex. Eriks tidigare arbete med och forskning om hypnos som behandlingsmetod för djupt traumatiserade personer, får vi lära känna en hotbild mot Erik. Han och Simone visar sig också ha haft stora problem under sitt äktenskap eftersom Erik varit otrogen mot henne. Istället för att svetsas samman av Benjamins försvinnande glider de alltmer ifrån varandra när de försöker nysta i vem som tagit sonen.
Lars Kepler, som vi nu vet är två författare (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril), har lyckats med konststycket att med noggranna detaljer redogöra för saker som jag inte ens visste förekom, eller till och med inte ALLS ville veta. Därför går det också fort, framför allt i slutet, eftersom jag inte klarar av att läsa alla hemska detaljer om barns utsatthet.
Jag gillar boken, den är väldigt bra. De skickligt sammanflätade berättelserna lämnar dock ändå en känsla av att det är två böcker, inte en, man läser. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det faktum att Ek-fallet känns avslutat när man kommer vidare i utredningen av Benjamins försvinnande.
En annan sak som jag kommer att tänka på är att författarna placerat ut ett antal cliffhangers som vi aldrig får veta, men som bäddar för en uppföljare eller rent av en serie kring Joona Linna. Några exempel: hur är det egentligen med trådarna kring barngängen som regerar andra barn genom terror och avkräver dem mutor? Och hur är det med de två kvinnorna som båda vill ha Joona Linna? Hur är det med Simones otrohet mot Erik, som inträffar när de båda inte finner vägen till varandra i stressen över sonens försvinnande?
Men vilken bok. Man måste sträckläsa den, men det går inte riktigt eftersom detaljerna är så hemska att man måste smälta dem en god stund innan man drar vidare i den spännande och gastkramande berättelsen. Det är också skickligt tycker jag att i ett samarbete kunna skapa något så bra, utan att det spretar, för texten är väl sammanhållen. Det finns en anledning till att den gjort stor succé och det är den värd!
Vi får följa Erik Maria Bark, som är icke-verkande hynotisör och psykiater. Han har en fru som heter Simone, och en blödarsjuk son som heter Benjamin. I bokens inledning tar sig kriminalaren Joona Linna an ett fall där en hel familj slaktats. Bara två personer har överlevt; de två äldsta barnen Josef och Evelyn Ek. Erik kallas in för man under hypnos ska få reda på detaljer. Man tror att Evelyn är i fara.
En parallellhistoria, som sedan blir den enda kvarhängande historien när Ek-berättelsen har "avslutats" tar fart genom att Benjamin blir kidnappad. Genom olika tillbakablickar på det som varit, t.ex. Eriks tidigare arbete med och forskning om hypnos som behandlingsmetod för djupt traumatiserade personer, får vi lära känna en hotbild mot Erik. Han och Simone visar sig också ha haft stora problem under sitt äktenskap eftersom Erik varit otrogen mot henne. Istället för att svetsas samman av Benjamins försvinnande glider de alltmer ifrån varandra när de försöker nysta i vem som tagit sonen.
Lars Kepler, som vi nu vet är två författare (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril), har lyckats med konststycket att med noggranna detaljer redogöra för saker som jag inte ens visste förekom, eller till och med inte ALLS ville veta. Därför går det också fort, framför allt i slutet, eftersom jag inte klarar av att läsa alla hemska detaljer om barns utsatthet.
Jag gillar boken, den är väldigt bra. De skickligt sammanflätade berättelserna lämnar dock ändå en känsla av att det är två böcker, inte en, man läser. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det faktum att Ek-fallet känns avslutat när man kommer vidare i utredningen av Benjamins försvinnande.
En annan sak som jag kommer att tänka på är att författarna placerat ut ett antal cliffhangers som vi aldrig får veta, men som bäddar för en uppföljare eller rent av en serie kring Joona Linna. Några exempel: hur är det egentligen med trådarna kring barngängen som regerar andra barn genom terror och avkräver dem mutor? Och hur är det med de två kvinnorna som båda vill ha Joona Linna? Hur är det med Simones otrohet mot Erik, som inträffar när de båda inte finner vägen till varandra i stressen över sonens försvinnande?
Men vilken bok. Man måste sträckläsa den, men det går inte riktigt eftersom detaljerna är så hemska att man måste smälta dem en god stund innan man drar vidare i den spännande och gastkramande berättelsen. Det är också skickligt tycker jag att i ett samarbete kunna skapa något så bra, utan att det spretar, för texten är väl sammanhållen. Det finns en anledning till att den gjort stor succé och det är den värd!
söndag 18 april 2010
I´m all set!
Jag har lånat hem bok nummer fyra i serien om Bella och Edward (Twilight-serien). Dessutom filmen New Moon! Härska frossas i varulvar och vampyrer!:o) Tack kära bokslukarsysterdotter!
Hypnotisören...
...är en riktigt obehaglig men BRA bok! Rekommenderas. Utförlig recension kommer när jag läst ut den!
måndag 12 april 2010
Bokslukare
Ända sedan jag lärde mig läsa har böcker varit en viktig del av mitt liv. Jag har sparat nästan alla böcker jag köpt. Numera ligger många av dem i flyttlådor, för det finns inte plats för alla. Många böcker inhandlades under den s.k. bokslukaråldern. När jag gick på mellanstadiet läste jag allt som kom i min väg. Både skolbiblioteket och stadsbiblioteket hade mycket regelbundna besök av mig.
En av de bästa böckerna från min bokslukartid är Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Den fastnade hos mig. Jag vet att jag har den någonstans, men den ligger troligen nedpackad. Jag blev glad när jag såg att den fanns att klicka hem i inbunden och uppfräschad upplaga. Ikväll började vi läsa den. Det ska bli spännande att se hur jag uppfattar den idag, 25 år senare... :o)
En av de bästa böckerna från min bokslukartid är Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Den fastnade hos mig. Jag vet att jag har den någonstans, men den ligger troligen nedpackad. Jag blev glad när jag såg att den fanns att klicka hem i inbunden och uppfräschad upplaga. Ikväll började vi läsa den. Det ska bli spännande att se hur jag uppfattar den idag, 25 år senare... :o)
fredag 9 april 2010
måndag 5 april 2010
Skynda att älska av Alex Schulman
JISSES! Jag har inte lipat så här mycket sen jag läste En sorts kärlek av Ray Kluun!
Man kan ha många åsikter och framför allt fördomar om Alex Schulman. Att han skulle vara en strålande författare är kanske inte en av dem. Men herregud som han skriver! Jag är väldigt positivt överraskad av hans berättelse om sin far. Det är mjukt, som ett sjuttiotalssmalfilmsskimmer över hans kärleksförklaring till pappan. Han skildrar det vackra, det känslosamma, men också det egoistiska, ångestfyllda, på ett fantastiskt sätt. Man kan inte annat än beröras och fundera över sin egen far och relationen till honom.
Alex har svårt att hantera sin pappas död och i början av boken åker han tillbaka till torpet i Värmland. Det visar sig att han inte kan stanna där eftersom alla minnen kommer upp till ytan, minnen som han kämpat i flera års tid för att undertrycka och inte vilja veta av. Det blir avstampet till terapi, men också att konfrontera minnet av fadern.
Och som han gör det! Vi får följa hela familjen under Alex uppväxt, med särskild betoning på pappan, men även brodern Calle. Han berättar om större och mindre händelser med samma fina och lågmälda ton. Mer än en gång kan man skratta gott, och samtidigt förvånas över hur fint han porträtterar sin pappa. Och i slutet, kan man gråta loss så tårarna skvalar. Man har lust att ta Alex Schulman i sin famn och stryka honom över håret, pojken som förlorat sin pappa och som hamnar i bottenlös förtvivlan.
Det är en fin bok. En fin berättelse. Vad jag än skriver i den här anspråkslösa lilla recensionen gör jag absolut inte boken rättvisa. Den måste läsas! Gör det. NU! :o)
Man kan ha många åsikter och framför allt fördomar om Alex Schulman. Att han skulle vara en strålande författare är kanske inte en av dem. Men herregud som han skriver! Jag är väldigt positivt överraskad av hans berättelse om sin far. Det är mjukt, som ett sjuttiotalssmalfilmsskimmer över hans kärleksförklaring till pappan. Han skildrar det vackra, det känslosamma, men också det egoistiska, ångestfyllda, på ett fantastiskt sätt. Man kan inte annat än beröras och fundera över sin egen far och relationen till honom.
Alex har svårt att hantera sin pappas död och i början av boken åker han tillbaka till torpet i Värmland. Det visar sig att han inte kan stanna där eftersom alla minnen kommer upp till ytan, minnen som han kämpat i flera års tid för att undertrycka och inte vilja veta av. Det blir avstampet till terapi, men också att konfrontera minnet av fadern.
Och som han gör det! Vi får följa hela familjen under Alex uppväxt, med särskild betoning på pappan, men även brodern Calle. Han berättar om större och mindre händelser med samma fina och lågmälda ton. Mer än en gång kan man skratta gott, och samtidigt förvånas över hur fint han porträtterar sin pappa. Och i slutet, kan man gråta loss så tårarna skvalar. Man har lust att ta Alex Schulman i sin famn och stryka honom över håret, pojken som förlorat sin pappa och som hamnar i bottenlös förtvivlan.
Det är en fin bok. En fin berättelse. Vad jag än skriver i den här anspråkslösa lilla recensionen gör jag absolut inte boken rättvisa. Den måste läsas! Gör det. NU! :o)
fredag 2 april 2010
TWLILIGHT-serien
Nu har jag betat av tre av de fyra böckerna i serien om Edward och Bella. Den omöjliga och passionerade kärleken mellan dem fascinerar. Den är måhända lite omogen och i vissa fall till och med lite väl klyschig, men ÅH! Kärleken!
Jag gillar vampyrtemat, mitt i den amerikanska småstaden. I den andra boken kommer varulvar in i bilden, kanske inte helt oväntat med tanke på hur författaren beskriver Jacob Black och Quilute-indianerna. Det blir en intressant intrig med tanke på att Bella älskar Edward men också är vän med Jacob. Jacob är den som hjälper Bella upp ur det stora svarta hål hon ramlar ner i när Edward lämnar henne. Bandet mellan dem är starkt.
Så småningom inser Bella att hon även är kär i Jacob, och bäddar också för en fortsatt rafflande fortsättning i fjärde delen. Jag vet inte riktigt om jag gillar den vändningen. Det blir kanske väl mycket tuppfäktning över det hela... Självklart ska det omöjliga valet säkert plåga stackars Bella än mer i nästa bok.
En annan sak som slår mig, och nu låter jag nästan överdrivet kritisk fastän jag faktiskt slukade de tre böckerna, är hur Bella beskrivs hela tiden... Suck. Att en tjej ALDRIG kan vara stark, modig, egensinnig. Nej, när hon är det behöver hon hela tiden räddas, av än den ene än den andre uppvaktande kavaljeren! Hon är så klumpig att det är osannolikt, och vädjar därför ändå mer till att bli omhändertagen. Jag gillar det inte. Hon framställs bitvis som ett våp trots att hon är smart och har en egen vilja. Att välja mellan Jacob och Edward är det klassiska dramat, och kommer säkert ge upphov till än mer snurriga tankegångar i Bellas huvud. Hon tycker ju att det är otroligt att Edward är kär i henne, han som är så VACKER och hon som är så FUUUUL och KLUMPIIIIG.Hennes självkänsla är så svag, och hon behöver hela tiden bekräftas av männen och det irriterar mig.
Men trots att det finns en hel del som jag inte gillar så slukar jag böckerna, och följer den dramatiska och passionerade berättelsen om Bella och Edward, och sedermera också Jacob. Den trollbinder och den gör att man genast fortsätter i nästa bok när den ena är utläst. På det hela taget en riktigt bra och spännande läsupplevelse! Men den första boken är bäst!
Jag gillar vampyrtemat, mitt i den amerikanska småstaden. I den andra boken kommer varulvar in i bilden, kanske inte helt oväntat med tanke på hur författaren beskriver Jacob Black och Quilute-indianerna. Det blir en intressant intrig med tanke på att Bella älskar Edward men också är vän med Jacob. Jacob är den som hjälper Bella upp ur det stora svarta hål hon ramlar ner i när Edward lämnar henne. Bandet mellan dem är starkt.
Så småningom inser Bella att hon även är kär i Jacob, och bäddar också för en fortsatt rafflande fortsättning i fjärde delen. Jag vet inte riktigt om jag gillar den vändningen. Det blir kanske väl mycket tuppfäktning över det hela... Självklart ska det omöjliga valet säkert plåga stackars Bella än mer i nästa bok.
En annan sak som slår mig, och nu låter jag nästan överdrivet kritisk fastän jag faktiskt slukade de tre böckerna, är hur Bella beskrivs hela tiden... Suck. Att en tjej ALDRIG kan vara stark, modig, egensinnig. Nej, när hon är det behöver hon hela tiden räddas, av än den ene än den andre uppvaktande kavaljeren! Hon är så klumpig att det är osannolikt, och vädjar därför ändå mer till att bli omhändertagen. Jag gillar det inte. Hon framställs bitvis som ett våp trots att hon är smart och har en egen vilja. Att välja mellan Jacob och Edward är det klassiska dramat, och kommer säkert ge upphov till än mer snurriga tankegångar i Bellas huvud. Hon tycker ju att det är otroligt att Edward är kär i henne, han som är så VACKER och hon som är så FUUUUL och KLUMPIIIIG.Hennes självkänsla är så svag, och hon behöver hela tiden bekräftas av männen och det irriterar mig.
Men trots att det finns en hel del som jag inte gillar så slukar jag böckerna, och följer den dramatiska och passionerade berättelsen om Bella och Edward, och sedermera också Jacob. Den trollbinder och den gör att man genast fortsätter i nästa bok när den ena är utläst. På det hela taget en riktigt bra och spännande läsupplevelse! Men den första boken är bäst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)