JISSES! Jag har inte lipat så här mycket sen jag läste En sorts kärlek av Ray Kluun!
Man kan ha många åsikter och framför allt fördomar om Alex Schulman. Att han skulle vara en strålande författare är kanske inte en av dem. Men herregud som han skriver! Jag är väldigt positivt överraskad av hans berättelse om sin far. Det är mjukt, som ett sjuttiotalssmalfilmsskimmer över hans kärleksförklaring till pappan. Han skildrar det vackra, det känslosamma, men också det egoistiska, ångestfyllda, på ett fantastiskt sätt. Man kan inte annat än beröras och fundera över sin egen far och relationen till honom.
Alex har svårt att hantera sin pappas död och i början av boken åker han tillbaka till torpet i Värmland. Det visar sig att han inte kan stanna där eftersom alla minnen kommer upp till ytan, minnen som han kämpat i flera års tid för att undertrycka och inte vilja veta av. Det blir avstampet till terapi, men också att konfrontera minnet av fadern.
Och som han gör det! Vi får följa hela familjen under Alex uppväxt, med särskild betoning på pappan, men även brodern Calle. Han berättar om större och mindre händelser med samma fina och lågmälda ton. Mer än en gång kan man skratta gott, och samtidigt förvånas över hur fint han porträtterar sin pappa. Och i slutet, kan man gråta loss så tårarna skvalar. Man har lust att ta Alex Schulman i sin famn och stryka honom över håret, pojken som förlorat sin pappa och som hamnar i bottenlös förtvivlan.
Det är en fin bok. En fin berättelse. Vad jag än skriver i den här anspråkslösa lilla recensionen gör jag absolut inte boken rättvisa. Den måste läsas! Gör det. NU! :o)
1 kommentar:
Jag haockså nyligen läst Skynda att älska, och blev positivt överraskad! Tycker den verkligen är en fin liten bok, väl värd att läsas :)
Skicka en kommentar