Kineserna använder väldigt mycket hormoner i sin köttproduktion, det gäller framför allt kyckling- och griskött. De sprutar tillväxthormoner i djuren och i maten för att få en snabbare tillväxt av köttet. Inget man vill få i sig, och framför allt inget man vill att barnen ska få i sig. Lösning: kycklingköttet köper vi på Metro där de säljer kontrollerat och säkert kött. Tror vi. Detta är ju Kina, så man kan aldrig vara HELT säker. Griskött köper vi ekologiskt producerat på Carrefour. Det vill säga, vi TROR att det är ekologiskt producerat, men detta är ju Kina så man kan aldrig veta HELT säkert.
När det gäller frukt finns det importerat att köpa; det är väldigt dyrt, ett kilo äpplen kan kosta uppåt en femtiolapp. Vattenmelon äter vi knappt längre. Det pyser ur dem när man skär dem och om ni googlar på exploding watermelons så ska ni få se på grejor! Tillväxthormoner! Det finns ekologiska grönsaker och frukt att köpa. Det gör vi. Ändå diskar vi ALLT i diskmedel speciellt avsett för frukt och grönt. För detta är ju KINA, ja, ni fattar...
Mjölkprodukterna är ett annat kapitel. Det är ett ganska nytt fenomen med mjölkprodukter som yoghurt och mjölk här. Creme fraiche och keso kan man köpa på Carrefour, importerat. En halv liter naturell youghurt (typ grekisk yoghurt) kostar femtio spänn. Nu ska jag köpa youghurtmaskin och göra egen! I den fabriksproducerade mjölken och youghurten kan det finnas rester av kemikalier, eftersom det sägs att kinseserna inte riktigt vet hur man producerar och rengör mjölkprodukter och i produktionen. Det finns ett speciellt, säkert, märke som heter Asahi. Den köper vi, för det är bara ren mjölk. Tror vi för detta är ju...
Det läskigaste av allt är att veta att man ändå får i sig skit hur man än gör. Det viktigaste för oss är att få ordning på det som vi VET kan innehålla läskiga saker så gott som vi bara kan. Men vi vet också att när vi äter kyckling på restaurang eller fruktsallad på fiket så vet vi inte vad det är vi stoppar i oss. Därför tänker vi bort det när vi äter ute. Man kan inte hela tiden tänka på riskerna. Och man måste ju leva också.
Många mammor och pappor som man pratar med här delar denna oro och vi försöker hjälpa varandra så gott det går med den info vi får, ofta är det info som man får av andra expats som bott här längre.
Jag längtar efter rent vatten ur kranen och mat som man inte behöver vara rädd för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar