Volontärarbete

Varje tisdag undervisar jag och ett helt gäng glada volontärer kinesiska inflyttade barn i engelska. Skolan är en sk migrant school. Barnen där har kommit med sina arbetande föräldrar hit till Shanghai. Skolan är fattig, barnen har inte ens uniform, men det finns två svarta tavlor och bänkar och stolar i varje klassrum. Dessutom har de flesta av dem en dator och en kanon.

Fönster och dörrar står alltid öppna, det anses vara bra med frisk luft. Tyvärr har ju luftkvaliteten i Shanghai lämnat mycket övrigt att önska de senaste veckorna, så pass illa har det varit att vi som är friska till och med känt att det är lite tungt att andas. det finns ingen AC på sommaren och ingen värme på vintern. Man får klä sig efter temperaturen helt enkelt. Nu på hösten/vintern har det varit kallt ett par tisdagar så då har barnen på sig jackor och mössor och vantar utan fingertoppar på sig.

Barnen har 35-minuterslektioner med tio minuters rast mellan varje lektion. På rasterna springer barnen omkring och leker. Vissa raster hörs en röst tala till musik och en lärare berättade för oss att det är speciella gymnastikprogram, eller vad man ska kalla det, med massage för vissa delar av dagen.

I varje klassrum finns ca 50-70 barn. För den som jobbar i den svenska skolan, där vi har förhållandevis små grupper i klassrummen fortfarande, är detta en svindlande mängd barn. Och mycket riktigt. Barnen sitter trångt. Det är svårt att göra annat än sådant som innebär repetitivt upprepande (något de är MYCKET duktiga på; say after me...) eller enskilt arbete vid bänken. Att jobba i grupp eller ge dem ett arbetsblad skapar nästan alltid ett slags oro och det är otroligt svårt att få tillbaka gruppen efter detta, så sådana övningar gör vi i slutet, om alls.

När man kommer till skolan så låser vakterna upp, och nästan alltid hörs det skanderande från något eller några av klassrummen. De läser eller säger efter läraren och mycket handlar om att utantill kunna texter och visa kunskaper på ett exakt sätt, för att man ska klara proven som genomförs ett par gånger varje termin. Oftast görs bedömningen om svaret på frågan är citerat i stort sett ordagrant ifrån boken, enligt vår introduktion på organisationen som vi jobbar för.

Det är ett intressant skolsystem eftersom det är så otroligt annorlunda. Så fort man släpper dem lite eller de inte är omedelbart övervakade blir det högljutt och ganska stojigt. De är väldigt duktiga i att säga efter, men törs kanske inte alltid svara på en fråga om de inte är hundra procent säkra på svaret. I arbetslivet kan de som möter kineserna här bekräfta bilden att de är väldigt duktiga på att göra som de blir tillsagda när informationen är tydlig, men få vågar ta eget initiativ. Inte så konstigt när man växt upp i ett sådant skolsystem.

Detta har varit en otroligt berikande upplevelse för mig. Jag älskar att komma till skolan. Barnen är skitiga ibland och nu på vintern luktar det ofta både det ena och det andra i klassrummet eftersom det förmodligen inte finns varmvatten hemma att tvätta sig i, men barnen är glada och villiga att lära sig. Det är ett helt annat sätt att undervisa men det är så intressant att få tillfället att göra den här erfarenheten och tillföra något till detta land som givit oss så mycket.

Här kommer lite bilder.

 Killarna spelade något spel med pokemonkort.

 Lärarummet.

 Pingisborden. De finns överallt, eftersom pingis är en av Kinas största sporter.

Svårt

Det finns många saker som är svåra här. För mig är de ojämlika villkoren och fattigdomen i det här landet en av de svåraste sakerna att försöka förhålla mig till. Som västerlänningar är vi privilegierade. Vi försöker prata med våra barn om hur olika villkoren är, och att man måste hjälpa där man kan och vara tacksam för det man har. Jag får alltid en olustkänsla av att sitta i min fina bil och åka förbi skruttkvarter med skitiga ungar som springer omkring. Ändå är det en del av min vardag, som jag måste förhålla mig till. Det är svårt att förklara, men känslan av otillräcklighet inför orättvisorna är så påtaglig här. Hur mycket vi ger, hur mycket vi gör, så kan vi bara göra en liten liten skillnad för ett fåtal. Det är en jobbig känsla. Otillräcklighet.

På väg hem från stan och uträttade ärenden satt jag still i bilkö. När jag tittade ut såg jag detta:

 De tvättar räcket för hand.

Efter kommer bilen som sköljer.

Jag blir både berörd och tacksam över det jag har och att mina barn inte är födda in i fattigdomen här.

Att vara annorlunda

På SH sculpture park fick vi ytterligare en påminnelse om hur annorlunda vi är här. Tre gånger blev barnen stannade för att bli fotograferade. Inte alla barn tyckte det var lika kul och då får man säga ifrån. De flesta är väldigt trevliga men det blir en helt absurd situation när massor av vuxna och barn flockas och ska få barnen till att posera...

Kineser, kineser, överallt kineser...

...utom på Shanghai Racquet Club som blivit en riktig svenskkoloni. Det är så nyttigt att komma ny till ett land. Jag vill också behålla mina matvanor. Jag vill också höra mitt språk talas. Jag vill också prata med människor som har samma referensramar som jag. Jag vill träffa folk som ser ut som jag, och som inte fotograferar mig för att jag är västerlänning. Jag vill umgås med människor som också tycker att det är fruktansvärt ohyfsat att harkla sig, spotta loskor och peta sig i öronen och näsan. Jag vill att mina barn ska leka med andra svenska barn och jag vill dricka fika och äta fullkornsbröd, inte croissant, till vardagsfrukost.

Jag tänker på integrationsdebatten i Sverige. Jag förstår den samtidigt så förstår jag den inte, ur mitt nya perspektiv. Självklart vill jag också lära mig mandarin så jag kan klara mig i landet och kommunicera med människor. Jag vill förstå och uppskatta och respektera kulturen och människorna, och för att kunna göra det måste jag lära mig om dem. Men att klaga på att alla svenskar i Kina klumpar ihop sig, eller att alla invandrargrupper vill bo nära varandra och sätter upp paraboler stora som Nasas på balkongerna och handlar sin mat i små butiker som öppnats och drivs av landsmän. Jag sympatiserar med det. Jag känner för dem. Låt dem få bo i sina områden om de vill. Därmed inte sagt att jag tycker marginaliseringen av invandrarna är rätt. De ska ha rätt till arbete och bra bostäder. Men om de VILL bo tillsammans med sina landsmän så låt dem.