Volontärarbete

Varje tisdag undervisar jag och ett helt gäng glada volontärer kinesiska inflyttade barn i engelska. Skolan är en sk migrant school. Barnen där har kommit med sina arbetande föräldrar hit till Shanghai. Skolan är fattig, barnen har inte ens uniform, men det finns två svarta tavlor och bänkar och stolar i varje klassrum. Dessutom har de flesta av dem en dator och en kanon.

Fönster och dörrar står alltid öppna, det anses vara bra med frisk luft. Tyvärr har ju luftkvaliteten i Shanghai lämnat mycket övrigt att önska de senaste veckorna, så pass illa har det varit att vi som är friska till och med känt att det är lite tungt att andas. det finns ingen AC på sommaren och ingen värme på vintern. Man får klä sig efter temperaturen helt enkelt. Nu på hösten/vintern har det varit kallt ett par tisdagar så då har barnen på sig jackor och mössor och vantar utan fingertoppar på sig.

Barnen har 35-minuterslektioner med tio minuters rast mellan varje lektion. På rasterna springer barnen omkring och leker. Vissa raster hörs en röst tala till musik och en lärare berättade för oss att det är speciella gymnastikprogram, eller vad man ska kalla det, med massage för vissa delar av dagen.

I varje klassrum finns ca 50-70 barn. För den som jobbar i den svenska skolan, där vi har förhållandevis små grupper i klassrummen fortfarande, är detta en svindlande mängd barn. Och mycket riktigt. Barnen sitter trångt. Det är svårt att göra annat än sådant som innebär repetitivt upprepande (något de är MYCKET duktiga på; say after me...) eller enskilt arbete vid bänken. Att jobba i grupp eller ge dem ett arbetsblad skapar nästan alltid ett slags oro och det är otroligt svårt att få tillbaka gruppen efter detta, så sådana övningar gör vi i slutet, om alls.

När man kommer till skolan så låser vakterna upp, och nästan alltid hörs det skanderande från något eller några av klassrummen. De läser eller säger efter läraren och mycket handlar om att utantill kunna texter och visa kunskaper på ett exakt sätt, för att man ska klara proven som genomförs ett par gånger varje termin. Oftast görs bedömningen om svaret på frågan är citerat i stort sett ordagrant ifrån boken, enligt vår introduktion på organisationen som vi jobbar för.

Det är ett intressant skolsystem eftersom det är så otroligt annorlunda. Så fort man släpper dem lite eller de inte är omedelbart övervakade blir det högljutt och ganska stojigt. De är väldigt duktiga i att säga efter, men törs kanske inte alltid svara på en fråga om de inte är hundra procent säkra på svaret. I arbetslivet kan de som möter kineserna här bekräfta bilden att de är väldigt duktiga på att göra som de blir tillsagda när informationen är tydlig, men få vågar ta eget initiativ. Inte så konstigt när man växt upp i ett sådant skolsystem.

Detta har varit en otroligt berikande upplevelse för mig. Jag älskar att komma till skolan. Barnen är skitiga ibland och nu på vintern luktar det ofta både det ena och det andra i klassrummet eftersom det förmodligen inte finns varmvatten hemma att tvätta sig i, men barnen är glada och villiga att lära sig. Det är ett helt annat sätt att undervisa men det är så intressant att få tillfället att göra den här erfarenheten och tillföra något till detta land som givit oss så mycket.

Här kommer lite bilder.

 Killarna spelade något spel med pokemonkort.

 Lärarummet.

 Pingisborden. De finns överallt, eftersom pingis är en av Kinas största sporter.

Julfest med hockeylaget

I söndags var det dags för stora julfesten med hockeylaget. Vi avslutade en obesegrad säsong (barnen fick turné-t-shirts med UNDEFEATED på framsidan, och de besegrade lagen på baksidan) och sade hej då till två familjer som flyttar hem igen. Coach Lee höll tal med gråten i halsen, barnen käkade pizza, lekte och stojade och hade hur kul som helst. Till oss vuxna fanns massor av god plockmat (vi hade knytis) och gott i glasen. Det är väldigt spännande att samtala med människor från andra delar av världen. Ett riktigt härligt julkalas var det. Det är märkligt hur tajt man blir som expat, eftersom man inte har sin familj här blir man väldigt nära varandra på kort tid. Känns skönt att ha både svenska och internationella vänner. Och för barnen: lekens språk är ju universellt!:o)

Vi åkte tunnelbana till festen på Pudong-sidan. Snabbt och smidigt! Och hur billigt som helst, 60 spänn tur och retur för oss fem. Barnen tyckte det var väldigt kul. Och en tankeställare fick vi också när vi gav pengar till en trashank med en sovande bebis på ryggen. Alma undrade varför vi gav henne pengar och vi fick prata ganska länge om det. På vägen hem satt en vuxen man och kramade en jättenalle halva resan hem. Man får se både det ena och det andra här.

Lite blandade bilder

 Vi klär den lilla lilla plastgranen. Utomhus var det tjugotre grader varmt den dagen så det var foppisar och klänning som gällde. Första advent.

 Tennisträning för grabbarna.

 Uppvärmning.

 Stilstudie.

 Kungfustället.

 Jag frågade om denna staty. Tydligen är det en gud, en historisk general som var mycket berömd och sedermera blivit gudomlig. I skålarna fanns äpplen och rökelse.

 Detta är en sojabaserad produkt som kommer från min ayis hemprovins Anhui. Det var gott men såg ut som en gammal disktrasa. Igår åt vi bl.a. wokad lotusrot. Otippat gott. :o)

 Samåkning till jobbet.

 Att vi befinner oss på heldragen mittlinje säger allt om Shanghai-trafiken. Not for the weakhearted.

 I gathörnet utanför vårt bostadsområde står han säljer stekt någonting. Det roliga var att flängde upp en tidning PÅ själva grillplattan, där han alltså stekte de här tjocka grönsakerna eller vad det är. Han tog bort den när det rök om den.:o)

 Kompisar i badet: Hilla, Cierra, Alma, Yulie.

 Peppisbak i Shanghai. I en kvart. Sen drog de till kompisar som ringde på. Jösses, trodde aldrig jag skulle bli klar!

Familjen Öjerskog, med röda ögon och allt. Detta var när glöggmyset fortfarande var stillsamt, dvs före Hugo spillde ut glögg och juice två gånger och före grabbarna kom igång med Sean Banan-kavalkad och kampsportsuppvisning, som Hugo såklart gärna hängde med på. :o)

Julkonserter på Marriott och Langham

Alla tre barnen har med sina årskurser sjungit julsånger på hotellen Marriott och Langham. Lite bilder därifrån. På pjkarna var det svårt att få bilder, därför en vald del av barnen stod nere vid flygeln och sjöng, resten uppe på andra våningen som en kör och det blev inga bra bilder alls. Jag som själv hållit på med musik i massor av år tycker det är helt fel budskap till barnen att bara vissa får vara med, och andra bildar bakgrund. Av femton-tjugo elever var dessutom bara två pojkar. Jag frågade killarna vad de tyckte men de var helnöjda och hade haft jättekul, men jag ska ändå maila till musiklärarna och rektorn. Det var ju inte direkt så att det saknades plats kring flygeln där nere på hotellet. På julshowen ser vi dock fram emot en lång repris med alla barn väl synliga på scenen. :o) (Annars jä...lar!)