Vandringen

Vi började vår resa med att åka buss och tåg. På tåget satt vi och försökte sova i tolv timmar. Sedan var vi framme i Undersåker, där vi fick gå av och vänta på bussen till Vålådalen. Ifrån Vålådalen gick vi sedan till Stendalsstugorna, där vi bodde i två nätter och sov som grisar. Vägen till Stendalsstugorna var fantastisk! Hösten är som vackrast däruppe och vi hade makalöst väder!

På torsdagen var det dags för topptur. När vi trodde att vi kommit upp till toppen visade det sig att det bara var FEJKTOPPEN, som en elev sa, haha. Det var bara att traska vidare. Till slut kom vi upp i alla fall och alla var nöjda och glada. Vägen upp och ner var brant, och tidvis som ett månlandskap med stenar och karg jord.

Vägen tillbaka till Vålådalen traskade vi på snabbt. Vi hade ett gäng blivande idrottslärare i hasorna, vi hade ca 45 minuters försprång och de hånflinade åt oss och sa att vi skulle ses på fjället eller i dalen, och menade nog att de skulle komma i kapp. HA! Som om DET skulle kunna hända. (Vi var sura redan innan eftersom våra duktiga ungdomar skötte vattenhämtning och slaskutbärning och disk och allt annat exemplariskt, medan gympalärarna tog slut på vattnet utan att bära in nytt, och dessutom lämnade slaskhinkarna kvar.) Vi la på ett kol och var framme på rekordtid. :o) Vi gick 1,4 mil på ungefär sex timmar inklusive raster och lunch. De kom en och en halv timme efter oss. MOHAHAHAHA!!! :o) Undrar om personalen till vår skola handplockats p.g.a. sin vinnarinstinkt, hehe. Eleverna trallade "kvart i två" hela tiden när de kom i närheten av de trötta lärarstudenterna, haha. Kvart i två var vi nämligen framme vid fjällstationen...

Nåväl, resan var en kul upplevelse och nian en underbart positiv och rolig klass att få dela denna upplevelse med. Ytterligare en pärla att trä på minneshalsbandet med en klass som jag har följt sedan de gick i femman. Jag har sagt det förr och säger det igen; jag kommer att lipa ihjäl mig på skolavslutningen!

Bilderna har min fantastiskt duktiga kollega K tagit! Hon organiserade hela turen och är den man kan lita på i vått och torrt när det gäller att vara ute i skog och mark. Om du läser detta: TACKTACKTACK! Du är bäst! Sänder detta även till kollegan/parhästen M!

I´m on to him...

Han är vrång vid de mest olämpliga tillfällen. Han gör helt godtyckligt som han vill med det jag stoppar i honom. Han har gjort det till sin livsuppgift att göra livet surt för mig. I´m on to him. Jag vet hans hemliga agenda.

Ja, jag talar om kopieringsapparaten. I min värld är han ett vresigt gåbbaskrälle. Han strular alltid då man har som mest att göra eller mest ont om tid. Man trycker på dubbelsidigt och det blir upp och ner och inte bara det: som en bonus är det dessutom några sidor som hoppats över. TADAA!!

Om jag vill ha häften måste jag först säkerhetskopiera ett innan jag kopierar de riktiga till eleverna, annars vet man aldrig vad som händer. Det är rena rama överraskningsorgierna, kanske det den här gången kommer ut utan häftklamrar!

Om jag bara har ett papper och tänker i mitt stilla sinne att DET kan väl ändå inte bli fel, så JAJJEMÄN, då fastnar det enda lilla pappret någonstans låååångt inne i innandömet. En apparat som ser relativt liten ut på ytan visar sig vara rena rama Knossoslabyrinten invändigt. Man hittar aldrig ut om man är en lilleputt och hamnar därinne. Jag lovar!

Ovanstående är bara KOPIERINGSAPPARAT FOR DUMMIES, det finns annat också. Som att förminska eller förstora. Herregud, gör inte det om ni inte har planeringstid resten av dagen. Det kan vara mer surrealistiskt än Kafka. Man har en liten aning om vad som pågår, men det visar sig att man har inte en susning, inte ens när man till slut lyckats och går därifrån.

Annat som är överkurs är t.ex. att kopiera små böcker. Då ska man kopiera dubbelsidigt, i A5-format, i rätt ordning så att man kan vika och häfta rätt sedan. Det innebär att sida ett och vad i helafriden det nu blir ska ligga på samma A4 osv osv. Ni hör ju själva. Man behöver en examen i kärnfysik och raketforskning för att fixa det. Det är som att bestiga Mount Everest. Det är oupptäckt land, som när Columbus upptäckte Amerika. Herregud, dit har jag inte vågat mig än.

Därför ser man till att man har framförhållning, tålamod och en bra uppsättning svordomar och lätta sparkar att ta till när man ska kopiera på jobbet. (Jag har ännu inte provat min universallösning där datorn krånglar; att dra ur sladden. Det funkar ALLTID när datorn inte vill samarbeta.) Och man ber till kopieringsapparatguden att han inte ska krångla. Vad offrar man i utbyte? Tja, vett och sans om det är en dålig dag... :o)

Klippa och klistra i den virtuella verkligheten

Hej och hå vilken tid det tar med alla finesser här på bloggen. Nu har jag precis lagt ner cira 60 minuter på att byta räknare för antalet besök på bloggen. En hel vetenskap. Jag tillhör den typen som helst vill att det ska finnas en enkel knapp att trycka på så att olika saker ska hända, men som ni vet funkar det ju inte så i den verkligt overkliga cybervärlden. Det är faktiskt så att man efter en arbetsdag, ett besök i mataffären och tvättstugan, mat och natta-barn, kan bränna en säkring eller två. I det tysta. Barnen håller ju för guds skull på att somna!

På jobbet har jag dessutom klippt och klistart i ett par excel-filer som mina duktiga kollegor knåpat ihop. Jag var ensam i klassrummet som tur var för det var inget annat än ren och skär franska av värsta sort som for ur mig i strida strömmar. Sedan gav jag upp. WORD är min grej. Word kan jag. (Inte som min klassföreståndarkompis mattefröken M som trollar med word, men ändå). Alltså fixade och trixade jag lite med det istället. Hoppas kollegorna förlåter mig, för jag tror att jag sabbat deras fina excel på vägen till worddokumentet. Nu återstår bara lite finputsning så är det klappat och klart! Jag vet vad jag har att göra på planeringstiden imorgon... :o)

Bowling for Columbine

Idag körde jag vidare med filkunskapen. Vi startade ju det arbetsområdet i slutet av vårterminen och har tittat på lite olika filmer. Idag var det så dags för dokumentär. Jag valde Bowling för Columbine för ur den finns en uppsjö med diskussionsämnen att hämta. Det var länge sedan jag såg den så det var riktigt roligt att dra igång den idag. Vi samtalade efter att vi sett första halvtimmen. Den är ju otroligt stark i sin skildring av vad som egentligen hände vid Columbine. Bilder från övervakningskameror och inspelade samtal till räddningstjänst, både från människor som sitter fast inne i byggnaden där två tonårskillar går bärsärkagång med skjutvapen och från oroliga föräldrar som vill få information om sina barn. Det starkaste är nog när Eric Harris pappa ringer och säger att han tror att hans son har något med situationen på Columbine att göra. Då känns det som att hjärtat vill brista.

En bra diskussion blev det i alla fall, med några nya perspektiv från tonåringarna! Rekommenderas!