Sommarsquash!

Åh, den är SÅ BRA! Vilka lågmält fantastiska miljöbeskrivningar av ett förtrollande och ibland obarmhärtigt Sydafrika!

Zadok skriver otroligt bra, på ett ganska lågmält sätt, men hon får budskapet att hamra sig in i huvudet. Hon visar kvinnans bitterhet över en mor som aldrig kunde vara en mor för sitt barn och hur det vuxna barnet aldrig kan förlåta. Hur det är att växa upp med en mamma som man är rädd för, som är så galen att man man måste leta efter rätt signaler om sinnesstämningen för att våga svara på en enkel fråga. Hur ett barn upplever de vuxnas spel och förstår det men ändå inte. Hur det känns att överges av en far man avgudade och inte förstå varför.

Fatih har blivit stor och berättar hur hon hamnat hos en släkting. Mitt under fest (nyårsafton om jag inte minns fel) ringer telefonen, och Faith får beskedet att mamman har avlidit. Man gråter för att hon så sakligt väljer ut en kista, oförmögen att gråta, att sörja. Där är jag nu, ett helt paket pappersnäsdukar senare. Ikväll fortsätter min resa med Faith, på begravningen.

Det finns mycket gott att säga om Sommarsquash, men summan av kardemumman är LÄS DEN!!

Vita Faran

Följande dialog utspelade sig mellan mig och lilla A en dag. "Huvudpersonen" i dialogen är vår lilla skruttiga andrabil, en vit Renault som sett sina bästa dagar...

"Mamma, får man inte röra din bil?"
"Jo, det får man. Hur så?"
"Att att att, är inte det farligt? Att röra din bil?"
"Nej, såklart inte! Varför frågar du?"
"Men den heter ju VITA FARAN!"

Ja vad svarar man på det? :o)

Sommarsquash Tokolosh

Ja jisses vilken märkligt fängslande historia! Vi befinner oss i Sydafrika och Faiths barndom. Hon bor med sin mamma som just nu är på gränsen till galenskap efter att pappan lämnat dem. Faith är rädd för sin mammas påhittade (?) sagoväsen som befolkar gården, främst är det onda och goda älvor. Värst av alla är tokoloshen, som bor i källaren.

Man följer Faith som med sina mycket unga ögon (hon är ungefär sex-åtta år) följer med i de vuxnas spel, när mamman lämnar henne på värdshuset där pappan bor med sin älskarinna,eller när pappan kommer hem och i vanmakt och frustration och rentav hat slår mamman till marken, när en släkting ordnar en svart kvinna att hjälpa Faith och hennes mor.

Jag gillar boken! Den är hems, men man måste läsa vidare. Också här beskrivs det kärva livet i Afrika med mycket kärlek. Det mörka arvet i Sydafrika tas också upp. Genom ett barns ögon får man också möta det fruktansvärda apartheidsystemet, när Faith och Momsa ska sälja gårdens grödor på marknaden och ingen handlar för att Momsa är svart.

Jag fortsätter att läsa; med GLÄDJE!

Livets skafferi av Alexander McCall Smith

Ja, om denna lilla trevliga bok finns inte mycket mer att säga än att den motsvarar förväntningarna! Den spinner vidare på nya uppdrag för Mma Ramotswe, där hon ska ta reda på mer om fyra potentiella blivande äkta män till en mycket rik dam. Mr J.L.B. Matekoni är så snäll att han i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa Mma Potokwane med en insamling för välgörenhet; problemet är bara att han har lovat att hoppa fallskärm. En hel del kretsar också kring den långa förlovningen mellan Mma Ramotswe och mr J.L.B Matekoni. Ska de inte gifta sig snart ändå?

Man blir inte besviken, utan längtar som vanligt efter Afrikas hetta, att sitta på en veranda eller i skuggan av ett träd och äta fruktkaka och dricka Rooibos-te.

Pocketboklotteri!

Äntligen dags för pocketboklotteriet igen! Temat är en annan kultur. Jag beställde tre böcker från bokus för jag kunde inte bestämma mig: Mitt Iran av Shirin Ebadi, Sommarsquash Tokolosh av Rachel Zadok och Rysk dagbok av Anna Politkovskaja.

Shirin Ebadi skriver om ett Iran där hon som utbildad jurist och domare inte har någon naturlig plats efter revolutionen, ett Iran där en mans liv är värt dubbelt så mycket som en kvinnas...

Sommarsquash Tokolosh handlar om Faith som växer upp i Transvaal, mestadels med sin mor eftersom fadern är handelsresande. Modern fyller henne med historier om allt övernaturligt, men mest av allt tokoloshen, en ande som håller sig gömd i källaren.

Anna Politkovskaja skrev sakligt om det korrumperade Ryssland där demokratin verkar vara förlorad. Hon var även journalist och starkt kritisk till Putin och hans stenhårda styre. Hon mördades utanför sitt hem 2006.

Jag väljer mellan Politkovskaja och Ebadi. Tror det blir Ebadi som jag tar med mig...

Mma Ramotswe

Alexander McCall Smith ger som ingen annan en hoppfull bild av Afrika i sina böcker om Mma Ramotswe i Botswana. Jag återkommer hela tiden till de här böckerna om Botswanas första kvinnliga privatdetektiv och jag älskar dem!

Jag gillar den kärleksfulla beskrivningen av den torra jorden, de knotiga träden och hur den magra boskapen äter sig fet efter de ihållande regnen. Jag älskar Mma Ramotswes myndiga och redigt utmärkta person. Jag älskar hennes upplevelser av sitt land och sitt folk.

Nu har jag givit mig i kast med Livets skafferi, och det känns som att hälsa på hos en gammal vän! :o)

Katastroffysiken är nu historia

I förrgår läste jag äntligen ut Katastroffysiken (Fördjupade studier i katastroffysik) av Marisha Pessl. Den handlar om Blue som med sin far kuskat USA runt under hela uppväxten. Till slut hamnar de på ett litet ställe där Blue ska avsluta sina studier innan hon börjar på Harvard. På sin nya skola träffar hon ett gäng som kallas Arisktokraterna, de är sammansvetsade och ouppnåeliga, men hon blir inbjuden till deras lilla sammanslutna "circle of friends". Hon hamnar lite på sniskan hela tiden och de är inte direkt schyssta mot henne. T.ex. får hon "smeknamnet" SPYAN efter en rejäl första fylla tillsammans med sina s.k. vänner.

Aristokraterna har en mentor, som de träffar utanför skoltid, och det är en lärare på skolan som heter Hannah Schneider. Med henne äter de långa middagar och disuterar både stort och smått och alla eleverna avgudar henne. Men det är något som inte stämmer med Hannah och det blir till slut en förskräcklig härva att reda ut, med konsekvenser som ingen kan förutse.

Jag gillade boken, men jag hade nog för höga förväntningar, för SÅ BRA var den inte att den slår ut BLONDE från topplistans förstaplats. Pessl uttrycker sig otroligt nyanserat och varierat och hon har ett språkså att man kan bli GRÖN av avund. Jag tycker nog att alla litteraturhänvisningar känns jobbiga till slut, även om jag fattar grejen med att ha det. Hon är fantastisk på att beskriva både personer och miljöer med hjälp av dessa hänvisningar. Men även utan dessa, när hon bara berättar så tycker jag hon är strålande. Jag vet att det låter ambivalent och det är det också, jag vet inte när jag läste en text som jag både gillade coh inte tyckte om senast. Jag blev dock lite besviken på slutet, som kändes lite uppsats-i-åttan-oj-nu-måste-jag-nog-sluta-snabbt, och sluttentamen löste inte några frågor för mig. det var svårt att greppa sammanhangen.

Läsvärd men med rejält tuggmotstånd!