Jag avslutade boken tidigt i morse efter sonens toabesök, kunde inte somna om. Den var bra ända in i slutet. Efter mammans död återvände Faith till gården där hon vuxit upp och det rör upp känslor och minnen både hos henne och andra. På något sätt känns det som att hon måste dit för att kunna leva vidare. När hon återvänder får man ta del av författarens fina miljöskildringar. Hur kan man på avstånd bli förälskad i den ömsom knastertorra ömsom fuktigt varma och snåriga buschen i Sydafrika? Vet inte, men det blir man!
Den här boken rekommenderas varmt och jag är SÅ GLAD över att jag läste den direkt efter Pessl för jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till den till slut. Den var ju bitvis strålande men också väldigt seg och till slut blev litteraturhänvisningarna övervädligande. Ju mer jag tänker på den desto mer bleknar den (framför allt i jämförelse med BLONDE). Men Sommarsquash Tokolosh strålar hela tiden och det är en bok jag kommer bära med mig länge! Inte helt fel heller att den är gul så jag kan öka den gula delen i min färgkoordinerade hylla!
söndag 8 februari 2009
fredag 6 februari 2009
Det svenska samhällets demokratiska grund och alla människors lika värde?
Jo, tanken är fin, ja rentav vacker. Och självklar. Men inte för alla.. Efter att ha sett en del av den film som poliserna själva spelade in under kravallerna i Rosengård i höstas så kan man inte bli annat än äcklad!
I filmen uttalar sig poliser om ungdomarna som blattejävlar, att de kommit till fel kommun, apjävlar och att de ska få så duktigt med stryk att de inte kan stå. Detta är alltså lagens väktare och dessutom VUXNA män som med den inställningen ska gå ut bland ungdomarna och skapa lugn, i ett Rosengård som brinner. Fy faan säger jag bara. Det är inte konstigt att invandrarungdomar och andra saknar förtroende för polisen! Tyvärr är det ju så att även om man vet att inte hela kåren är likadan så får ju alla poliser klä skott för detta. Vi generaliserar lika mycket som poliserna i bussen på väg ut i oroligheterna i Rosengård. Skillnaden ligger i att de som inte bär uniform och generaliserar kan bli utsatta för kränkningar och våld av dem som bär det. Att som vuxen, och dessutom företrädare av det svenska rättssamhället, bära med sig ett sådant förakt och en vilja att göra ont, det tycker jag är HELT OACCEPTABELT!
Det värsta av allt är att detta är poliser som gått igenom det svenska skolsystemet som stadigt vilar på ett demokratiskt fundament och värderingar som tydligt talar om alla människors lika värde. Polisutbildningen är ett led i detta utbildningsväsende och där har de suttit med sina falska förespeglingar och fått ut sin examen. Jag är verkligen otroligt illa berörd och upprörd och jag vill se huvuden rulla. Lika gärna som jag betalar skatt för att vi ska ha poliser i det här landet, vill jag se räfst och rättarting inom poliskåren.
Jag försvarar absolut inte att man startar stora upplopp och kravaller för att protestera, eller att man bränner bilar eller på andra olagliga sätt demonstrerar sitt missnöje. Det är också fel!
Mycket handlar om min naiva bild av ett rättsväsende som fungerar och en rättssäkerhet som inte är så urholkad som den tydligen är, men visionen måste väl ändå vara att ALLA ska vara lika inför lagen!
I filmen uttalar sig poliser om ungdomarna som blattejävlar, att de kommit till fel kommun, apjävlar och att de ska få så duktigt med stryk att de inte kan stå. Detta är alltså lagens väktare och dessutom VUXNA män som med den inställningen ska gå ut bland ungdomarna och skapa lugn, i ett Rosengård som brinner. Fy faan säger jag bara. Det är inte konstigt att invandrarungdomar och andra saknar förtroende för polisen! Tyvärr är det ju så att även om man vet att inte hela kåren är likadan så får ju alla poliser klä skott för detta. Vi generaliserar lika mycket som poliserna i bussen på väg ut i oroligheterna i Rosengård. Skillnaden ligger i att de som inte bär uniform och generaliserar kan bli utsatta för kränkningar och våld av dem som bär det. Att som vuxen, och dessutom företrädare av det svenska rättssamhället, bära med sig ett sådant förakt och en vilja att göra ont, det tycker jag är HELT OACCEPTABELT!
Det värsta av allt är att detta är poliser som gått igenom det svenska skolsystemet som stadigt vilar på ett demokratiskt fundament och värderingar som tydligt talar om alla människors lika värde. Polisutbildningen är ett led i detta utbildningsväsende och där har de suttit med sina falska förespeglingar och fått ut sin examen. Jag är verkligen otroligt illa berörd och upprörd och jag vill se huvuden rulla. Lika gärna som jag betalar skatt för att vi ska ha poliser i det här landet, vill jag se räfst och rättarting inom poliskåren.
Jag försvarar absolut inte att man startar stora upplopp och kravaller för att protestera, eller att man bränner bilar eller på andra olagliga sätt demonstrerar sitt missnöje. Det är också fel!
Mycket handlar om min naiva bild av ett rättsväsende som fungerar och en rättssäkerhet som inte är så urholkad som den tydligen är, men visionen måste väl ändå vara att ALLA ska vara lika inför lagen!
torsdag 5 februari 2009
Glesbygden!
Av någon anledning hamnade jag framför Uppdrag granskning igår på ettan. Ämnet för kvällen var glesbygden. I några reportage besökte man Norrlands glesbygd och byar som är så små att de knappt finns på kartan. Märkligt vidunderligt vackert landskap och ett folk som stannar trots att Sverige monterar ner ALL service och välfärd för glesbygden, som t.ex. skolor, sjukvård, post, affärer och polis.
Jag vet inte varför, för jag har aldrig bott på landet, än mindre i glesbygden, men jag kan förstå att man väljer att stanna på den plats där man vuxit upp. Tystnaden och stillheten lockar kanske. Samtidigt är det modigt av barnfamiljer att vara kvar, när skolbussen kommer sju och är tillbaka fyra. När man måste komma ihåg allt man ska veckohandla, annars får man åka sju mil för det man glömt.
Feg-Sverige vägrar i alla fall att ta ansvar för en utdöende avfolkad glesbygd. Politikerna menar att det inte finns några jobb i glesbygden. Skogsindustrin och andra industrier som förr drog folk till byarna finns inte kvar på det sättet längre. Alltså flyttar folk dit där det finns jobb, skola, barnomsorg. Förr kunde det gå åttio barn i en byskola, idag finns ingen skola kvar för det finns bara fem barn i byn. Men lever vi inte i en tid då infrastrukturen utvecklas snabbare än någonsin? Där trådlös uppkoppling och jobba hemifrån via datorn och andra tekniska lösningar är ett måste för företagen för att kunna vara med i konkurrensen om arbetstagarna? Ska glesbygdsbefolkningen själva tvingas ta ansvar för sin överlevnad eller ska politikerna och näringslivet våga satsa på glesbygden?
Svår fråga, och jag är inte på långa vägar insatt, men den är intressant! Vad tycker ni?
PS: Det bor en person per kvadratkilometer i Norrlands glesbygd. I Stockholm är motsvarande siffra över fyratusen!
onsdag 4 februari 2009
Sommarsquash!
Åh, den är SÅ BRA! Vilka lågmält fantastiska miljöbeskrivningar av ett förtrollande och ibland obarmhärtigt Sydafrika!
Zadok skriver otroligt bra, på ett ganska lågmält sätt, men hon får budskapet att hamra sig in i huvudet. Hon visar kvinnans bitterhet över en mor som aldrig kunde vara en mor för sitt barn och hur det vuxna barnet aldrig kan förlåta. Hur det är att växa upp med en mamma som man är rädd för, som är så galen att man man måste leta efter rätt signaler om sinnesstämningen för att våga svara på en enkel fråga. Hur ett barn upplever de vuxnas spel och förstår det men ändå inte. Hur det känns att överges av en far man avgudade och inte förstå varför.
Fatih har blivit stor och berättar hur hon hamnat hos en släkting. Mitt under fest (nyårsafton om jag inte minns fel) ringer telefonen, och Faith får beskedet att mamman har avlidit. Man gråter för att hon så sakligt väljer ut en kista, oförmögen att gråta, att sörja. Där är jag nu, ett helt paket pappersnäsdukar senare. Ikväll fortsätter min resa med Faith, på begravningen.
Det finns mycket gott att säga om Sommarsquash, men summan av kardemumman är LÄS DEN!!
Zadok skriver otroligt bra, på ett ganska lågmält sätt, men hon får budskapet att hamra sig in i huvudet. Hon visar kvinnans bitterhet över en mor som aldrig kunde vara en mor för sitt barn och hur det vuxna barnet aldrig kan förlåta. Hur det är att växa upp med en mamma som man är rädd för, som är så galen att man man måste leta efter rätt signaler om sinnesstämningen för att våga svara på en enkel fråga. Hur ett barn upplever de vuxnas spel och förstår det men ändå inte. Hur det känns att överges av en far man avgudade och inte förstå varför.
Fatih har blivit stor och berättar hur hon hamnat hos en släkting. Mitt under fest (nyårsafton om jag inte minns fel) ringer telefonen, och Faith får beskedet att mamman har avlidit. Man gråter för att hon så sakligt väljer ut en kista, oförmögen att gråta, att sörja. Där är jag nu, ett helt paket pappersnäsdukar senare. Ikväll fortsätter min resa med Faith, på begravningen.
Det finns mycket gott att säga om Sommarsquash, men summan av kardemumman är LÄS DEN!!
måndag 2 februari 2009
Vita Faran
Följande dialog utspelade sig mellan mig och lilla A en dag. "Huvudpersonen" i dialogen är vår lilla skruttiga andrabil, en vit Renault som sett sina bästa dagar...
"Mamma, får man inte röra din bil?"
"Jo, det får man. Hur så?"
"Att att att, är inte det farligt? Att röra din bil?"
"Nej, såklart inte! Varför frågar du?"
"Men den heter ju VITA FARAN!"
Ja vad svarar man på det? :o)
Sommarsquash Tokolosh
Ja jisses vilken märkligt fängslande historia! Vi befinner oss i Sydafrika och Faiths barndom. Hon bor med sin mamma som just nu är på gränsen till galenskap efter att pappan lämnat dem. Faith är rädd för sin mammas påhittade (?) sagoväsen som befolkar gården, främst är det onda och goda älvor. Värst av alla är tokoloshen, som bor i källaren.
Man följer Faith som med sina mycket unga ögon (hon är ungefär sex-åtta år) följer med i de vuxnas spel, när mamman lämnar henne på värdshuset där pappan bor med sin älskarinna,eller när pappan kommer hem och i vanmakt och frustration och rentav hat slår mamman till marken, när en släkting ordnar en svart kvinna att hjälpa Faith och hennes mor.
Jag gillar boken! Den är hems, men man måste läsa vidare. Också här beskrivs det kärva livet i Afrika med mycket kärlek. Det mörka arvet i Sydafrika tas också upp. Genom ett barns ögon får man också möta det fruktansvärda apartheidsystemet, när Faith och Momsa ska sälja gårdens grödor på marknaden och ingen handlar för att Momsa är svart.
Jag fortsätter att läsa; med GLÄDJE!
Man följer Faith som med sina mycket unga ögon (hon är ungefär sex-åtta år) följer med i de vuxnas spel, när mamman lämnar henne på värdshuset där pappan bor med sin älskarinna,eller när pappan kommer hem och i vanmakt och frustration och rentav hat slår mamman till marken, när en släkting ordnar en svart kvinna att hjälpa Faith och hennes mor.
Jag gillar boken! Den är hems, men man måste läsa vidare. Också här beskrivs det kärva livet i Afrika med mycket kärlek. Det mörka arvet i Sydafrika tas också upp. Genom ett barns ögon får man också möta det fruktansvärda apartheidsystemet, när Faith och Momsa ska sälja gårdens grödor på marknaden och ingen handlar för att Momsa är svart.
Jag fortsätter att läsa; med GLÄDJE!
Livets skafferi av Alexander McCall Smith
Ja, om denna lilla trevliga bok finns inte mycket mer att säga än att den motsvarar förväntningarna! Den spinner vidare på nya uppdrag för Mma Ramotswe, där hon ska ta reda på mer om fyra potentiella blivande äkta män till en mycket rik dam. Mr J.L.B. Matekoni är så snäll att han i ett svagt ögonblick lovat att hjälpa Mma Potokwane med en insamling för välgörenhet; problemet är bara att han har lovat att hoppa fallskärm. En hel del kretsar också kring den långa förlovningen mellan Mma Ramotswe och mr J.L.B Matekoni. Ska de inte gifta sig snart ändå?
Man blir inte besviken, utan längtar som vanligt efter Afrikas hetta, att sitta på en veranda eller i skuggan av ett träd och äta fruktkaka och dricka Rooibos-te.
Man blir inte besviken, utan längtar som vanligt efter Afrikas hetta, att sitta på en veranda eller i skuggan av ett träd och äta fruktkaka och dricka Rooibos-te.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)