Underbara sportlov!

*Skidor hela dagen, till och med lilla A hänger med i backen!
*Sol och blå himmel!
*Varm choklad och kaffe för att värma sig lite!
*Grillad korv och en stund i stillhet!
*Snart klar med Potensgivarna, och jag älskar den!
*Glada barn med rosiga kinder!
*Barn som somnar och sover sött efter en dag på skidor!
*Trevligt sällskap och prat och ett glas vin i stugan!

Val i Israel

Idag är det val i Israel och vi får se hur kriget i Gaza påverkat väljarna. Hur man än ställer sig till konflikten kan man inte annat känna sorg över spillda människoliv på båda sidor och över att barn i Israel och Palestina sedan generationer tillbaka växer upp i otrygghet.

Hohoooo...

...bokreakatalogerna, februari månads höjdpunkt, var ääär niiiii? (Jag har en sparad slant att sätta sprätt på, utan att få dåligt samvete när det går till sådana här uppbyggliga doningar!)

When in Rome...

Om en månad firar jag och maken tio år tillsammans. Det känns fantastiskt! Ett giftermål och tre barn senare känner vi att inte vore så dumt med en kortare resa tillsammans. Jag drömmer om den eviga staden, Rom! Det är en stad som vi inte besökt tidigare och det vore väldigt kul att få upptäcka den tillsammans. Många andra storstäder har vi besökt på varsitt håll, innan vi hittade varandra, men denna pärla skulle bli vår gemensamma upplevelse. Där finns ALLT: historia, kultur, mode och shopping (hehe), mat... Inte dumt att möta våren där tillsammans!

På Englas sida kan också du tävla om en resa, vart du vill! Lycka till!

PS: OM du inte vill tävla men spana in coola resmål och drömma lite granna så gå in på Airtours hemsida!

Slut på sommarsquashen!

Jag avslutade boken tidigt i morse efter sonens toabesök, kunde inte somna om. Den var bra ända in i slutet. Efter mammans död återvände Faith till gården där hon vuxit upp och det rör upp känslor och minnen både hos henne och andra. På något sätt känns det som att hon måste dit för att kunna leva vidare. När hon återvänder får man ta del av författarens fina miljöskildringar. Hur kan man på avstånd bli förälskad i den ömsom knastertorra ömsom fuktigt varma och snåriga buschen i Sydafrika? Vet inte, men det blir man!

Den här boken rekommenderas varmt och jag är SÅ GLAD över att jag läste den direkt efter Pessl för jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till den till slut. Den var ju bitvis strålande men också väldigt seg och till slut blev litteraturhänvisningarna övervädligande. Ju mer jag tänker på den desto mer bleknar den (framför allt i jämförelse med BLONDE). Men Sommarsquash Tokolosh strålar hela tiden och det är en bok jag kommer bära med mig länge! Inte helt fel heller att den är gul så jag kan öka den gula delen i min färgkoordinerade hylla!

Det svenska samhällets demokratiska grund och alla människors lika värde?

Jo, tanken är fin, ja rentav vacker. Och självklar. Men inte för alla.. Efter att ha sett en del av den film som poliserna själva spelade in under kravallerna i Rosengård i höstas så kan man inte bli annat än äcklad!

I filmen uttalar sig poliser om ungdomarna som blattejävlar, att de kommit till fel kommun, apjävlar och att de ska få så duktigt med stryk att de inte kan stå. Detta är alltså lagens väktare och dessutom VUXNA män som med den inställningen ska gå ut bland ungdomarna och skapa lugn, i ett Rosengård som brinner. Fy faan säger jag bara. Det är inte konstigt att invandrarungdomar och andra saknar förtroende för polisen! Tyvärr är det ju så att även om man vet att inte hela kåren är likadan så får ju alla poliser klä skott för detta. Vi generaliserar lika mycket som poliserna i bussen på väg ut i oroligheterna i Rosengård. Skillnaden ligger i att de som inte bär uniform och generaliserar kan bli utsatta för kränkningar och våld av dem som bär det. Att som vuxen, och dessutom företrädare av det svenska rättssamhället, bära med sig ett sådant förakt och en vilja att göra ont, det tycker jag är HELT OACCEPTABELT!

Det värsta av allt är att detta är poliser som gått igenom det svenska skolsystemet som stadigt vilar på ett demokratiskt fundament och värderingar som tydligt talar om alla människors lika värde. Polisutbildningen är ett led i detta utbildningsväsende och där har de suttit med sina falska förespeglingar och fått ut sin examen. Jag är verkligen otroligt illa berörd och upprörd och jag vill se huvuden rulla. Lika gärna som jag betalar skatt för att vi ska ha poliser i det här landet, vill jag se räfst och rättarting inom poliskåren.

Jag försvarar absolut inte att man startar stora upplopp och kravaller för att protestera, eller att man bränner bilar eller på andra olagliga sätt demonstrerar sitt missnöje. Det är också fel!

Mycket handlar om min naiva bild av ett rättsväsende som fungerar och en rättssäkerhet som inte är så urholkad som den tydligen är, men visionen måste väl ändå vara att ALLA ska vara lika inför lagen!

Glesbygden!

Av någon anledning hamnade jag framför Uppdrag granskning igår på ettan. Ämnet för kvällen var glesbygden. I några reportage besökte man Norrlands glesbygd och byar som är så små att de knappt finns på kartan. Märkligt vidunderligt vackert landskap och ett folk som stannar trots att Sverige monterar ner ALL service och välfärd för glesbygden, som t.ex. skolor, sjukvård, post, affärer och polis.

Jag vet inte varför, för jag har aldrig bott på landet, än mindre i glesbygden, men jag kan förstå att man väljer att stanna på den plats där man vuxit upp. Tystnaden och stillheten lockar kanske. Samtidigt är det modigt av barnfamiljer att vara kvar, när skolbussen kommer sju och är tillbaka fyra. När man måste komma ihåg allt man ska veckohandla, annars får man åka sju mil för det man glömt.

Feg-Sverige vägrar i alla fall att ta ansvar för en utdöende avfolkad glesbygd. Politikerna menar att det inte finns några jobb i glesbygden. Skogsindustrin och andra industrier som förr drog folk till byarna finns inte kvar på det sättet längre. Alltså flyttar folk dit där det finns jobb, skola, barnomsorg. Förr kunde det gå åttio barn i en byskola, idag finns ingen skola kvar för det finns bara fem barn i byn. Men lever vi inte i en tid då infrastrukturen utvecklas snabbare än någonsin? Där trådlös uppkoppling och jobba hemifrån via datorn och andra tekniska lösningar är ett måste för företagen för att kunna vara med i konkurrensen om arbetstagarna? Ska glesbygdsbefolkningen själva tvingas ta ansvar för sin överlevnad eller ska politikerna och näringslivet våga satsa på glesbygden?

Svår fråga, och jag är inte på långa vägar insatt, men den är intressant! Vad tycker ni?

PS: Det bor en person per kvadratkilometer i Norrlands glesbygd. I Stockholm är motsvarande siffra över fyratusen!