Men nummer ett

... är och förblir min man B! ;O)

ÅH HÅKAN!

Ja. Det måste erkännas. Jag är kär. Jag har varit det länge. Länge, I tell you. Jag älskar verkligen Håkan Nesser och hans böcker. Jag kan läsa hur många som helst. Grät blod när Van Veeteren var utlästa. Drog igång med Kim Novak osv, och älskade dem också men saknade deckarfeelingen. Som svaret på mina böner uppfann Nesser då Gunnar Barbarotti. TACK HÅKAN! Jag älskar Barbarotti också. Och jag känner nog igen mig när jag är på den ogästvänliga närkeslätten minsann! Lika mycket som att Van Veeteren oåterkalleligen är belgare i mina ögon. ;o)

LÄS GENAST hela serien om Van Veeteren om ni inte gjort det. Fortsätt sedan ögonaböj med Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia och Berättelse om Herr Roos.

Ur barnamun del femtioelva

Alltså, en av mina söner är expert på bortförklaringar. Inte vet jag var denna talang kommer ifrån eller hur den har fått utrymme att spira från ett frö och gro till en hel djungel. Kan det vara något genetiskt? Nä, tror snarare att det har med den känsliga sexårsåldern att göra. Hur som helst, hela hans tillvaro går ut på att inte ta på sig skulden för sådant han (eventuellt) gjort. Samtidigt är det som om det kliar i honom, han bara MÅSTE göra saker som han vet att han inte får. Alltså blir det bäst att skylla ifrån sig eller rikta fokus på något annat när man får bannor av mor och far.

Ett exempel:

V smäller i dörren så hårt att rutorna skramlar i huset. Hans far tittar på honom, när han fortfarande står med handen på dörrhandtaget, och menar att han inte behöver slå i dörren så förfärligt. Det är sexåringens självbevarlesedrift som får honom att automatiskt svara (fortfarande med handen på dörrhandtaget):

- DET VAR INTE JAG!

;o)

Kvinorna på tionde våningen av Karin Alfredson

Åh vilken bok! Detta var temat för pocketboklotteriet som träffas med jämna mellanrum. Jag blev positivt överraskad, även om Svartanova (som inte sprider solksken om skitböcker) menade att den är väldigt bra!

Huvudkaraktären Ellen Elg arbetar på ett sjukhus i Hanoi. Med sig har hon man och barn. Man får följa hennes liv på sjukhuset, och hur hon långsamt börjar uppdaga att myfödda barn säljs direkt från förlossningen, till västerländska pedofiler och andra monster. Hon kommer också i kontakt med en bordell där hon lovar att ordna spiraler och hiv-tester.

Man får tillbakablickar till Ellens tid i Afrika i den här boken, och det gjorde att jag har beställt den. Man undrar ju vad som hänt där egentligen.

Bokens titel syftar till tionde våningen på ett hotell i Hanoi, ökänt för att vara ett näste med sexhandel och trafficking i fokus. Kopplingen till tionde våningen är väl inte helt solklar. Alfredson gillar att blanda in många trådar, mycket fakta och ibland blir man helt snurrig. Samtidigt som boken nystar i mordet (?) på en svensk på hotellet, väver hon in barnhandeln på sjukhuset, tillbakablickar till Afrika, en knakande relation till sin man, kollegan på sjukhuset som misshandlas av sin make, bordellmammans tillbakablickar på kriget... Mitt upp i allt finner man den lilla lilla gamla gatuförsäljerskan som letar efter sina barn samtidigt som hon spanar på barnhandeln. Som sagt, lite snurrigt och mer än lovligt faktaspäckat på sina håll. Hon kommer dock undan med det för boken är spännande och tar upp en kultur i ett land där kvinnan inte är vatten värd. Den historiska biten är en bonus för historienörden i mig.

Det är inte för det fantastiska språket man läser denna bok, den är ganska alldaglig. Man läser den för att man fascineras av landet, kulturen, intrigen. Jag slukade denna bok på två dagar! :o) Nu väntar jag ivrigt på att nästa Alfredson ska dyka ner i brevlådan!

Blandad kompott

1. Skam av Karin Alvtegen är en märkligt läsvärd bok. Det är vardagsbetonade personligheter med en twist man möter. En kvinna som växt upp i ett extremt religiöst hem och sedan isolerat sig och ätit, ätit och ätit. Ju större hon blivit desto mer avskärmad från verkligheten utanför dörren har hon gjort sig.

Väninnan växte upp en annan typ av hem, men det slutade med att hon för att undkomma sin misshandlande man tog livet av sina barn, och sig själv. Bara det att hon misslyckades med det sista. Hon skriver helt plötsligt ett brev till sin gamla väninna från förr, och brevet öppnar en helt ny värld för båda.

Mitt upp i allt detta, en familj i djup sorg, och en läkare som vill göra bot, och verkligen ger upp allt för att göra det.

Den var fantastiskt bra. Jag har inte läst något av Alvtegen förut, men det kommer jag definitivt göra igen. Hon är SUVERÄN!

2. Rysk dagbok av Anna Politkovskaja får mig att må illa. Putins Ryssland beskriv med så hemska detaljer att man äcklas av att världssamfundet bjudit in honom i finrummet. Det är verkligen rena skämtet när Anna rapporterar från verkligheten om tortyr, riggade val, jakt på terrorister i laglöst land... Försvinnanden, att tysta dem som slåss för rättvisan och demokratin, ibland som en ren återspegling av sovjetårens tysta skräck. Ett Putins Ryssland där folk stegvis tas ifrån sina grundläggande demokratiska rättigheter, där Tjetjenien spökar och är helt utlämnat åt Putins marionetter och deras motståndare som gör som de vill med en hel befolkning. Hemsk tortyr, våldtäkter, mord utförs av båda sidor.

Det kan låta svart, och det är det. Men Anna ger också en inblick i den ryska folksjälen, och en förståelse för dess kamp. Även Anna mördades, på hösten 2006. Medan världen tittar på fortsätter den skickligt regisserade teatern... LÄS DEN! En viktig och verkligt fascinerande bok om vårt grannland Ryssland. Man blir banne mig mörkrädd.

Jag läser Rysk dagbok

... och jag mår illa...

När tiden stannar

Ibland vet man inte vilka käftsmällar livet har i beredskap. En av mina gamla vänner har fått tunga besked i höst, besked som gör att tiden stannar. Vi hörs inte av speciellt ofta, nästan aldrig. Men när man nås av ett bud att vännen är allvarligt sjuk, då känns det som igår vi delade studentbostad.

Som tur är är min vän av den sorten att hon är benhård i sin vilja. Jag vet ingen som är starkare än hon. Hon kommer kämpa. Det känns skönt. Att ge upp är liksom inte hennes grej.

Men vad säger man? Hur sätter man ord på alla känslor när livets tråd är som skörast? Jag vet inte. Kan inte skicka tröst eller goda råd. Bara mina tankar och hoppet om livet och människans styrka och förmåga att överleva livets tuffa villkor.

Du är ständigt i mina tankar. Kämpa! Skickar dig min skyddsängel...