Ibland vet man inte vilka käftsmällar livet har i beredskap. En av mina gamla vänner har fått tunga besked i höst, besked som gör att tiden stannar. Vi hörs inte av speciellt ofta, nästan aldrig. Men när man nås av ett bud att vännen är allvarligt sjuk, då känns det som igår vi delade studentbostad.
Som tur är är min vän av den sorten att hon är benhård i sin vilja. Jag vet ingen som är starkare än hon. Hon kommer kämpa. Det känns skönt. Att ge upp är liksom inte hennes grej.
Men vad säger man? Hur sätter man ord på alla känslor när livets tråd är som skörast? Jag vet inte. Kan inte skicka tröst eller goda råd. Bara mina tankar och hoppet om livet och människans styrka och förmåga att överleva livets tuffa villkor.
Du är ständigt i mina tankar. Kämpa! Skickar dig min skyddsängel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar