Alltså, en av mina söner är expert på bortförklaringar. Inte vet jag var denna talang kommer ifrån eller hur den har fått utrymme att spira från ett frö och gro till en hel djungel. Kan det vara något genetiskt? Nä, tror snarare att det har med den känsliga sexårsåldern att göra. Hur som helst, hela hans tillvaro går ut på att inte ta på sig skulden för sådant han (eventuellt) gjort. Samtidigt är det som om det kliar i honom, han bara MÅSTE göra saker som han vet att han inte får. Alltså blir det bäst att skylla ifrån sig eller rikta fokus på något annat när man får bannor av mor och far.
Ett exempel:
V smäller i dörren så hårt att rutorna skramlar i huset. Hans far tittar på honom, när han fortfarande står med handen på dörrhandtaget, och menar att han inte behöver slå i dörren så förfärligt. Det är sexåringens självbevarlesedrift som får honom att automatiskt svara (fortfarande med handen på dörrhandtaget):
- DET VAR INTE JAG!
;o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar