ÅH SNYFT!

Det börjar bra, med en beskrivning av bondeliv i Katalonien på 1400-talet. Men sen...

En ung bonde gifter sig med en flicka. Man firar bröllopsfest med vin och mat och med stor glädje. Feodalherren kommer. Ond ända in i benmärgen är han. Feodalherren kräver sin rätt, att få tillträde till den unga bruden först av alla. Under brutala former våldtar han henne, och bröllopssällskapet kan inte säga någonting, de är helt rättslösa. Här lipar jag! Han tvingar sedan brudgummen att göra sitt, för att inte han ska kunna komma och kräva något för att det eventuellt avlade barnet inte är hans utan feodalherrens. Hans hustru hade tydligen tröttnat på alla anspråk som kvinnorna på bygden gjort för sina oäkta barn. FY FAAN rent ut sagt. Här är jag förbannad som bara den.!

Flickan blir tyst efter de båda våldtäkterna. Brudgummen ber om förlåtelse, försöker förklara att om han inte gjort det hade han blivit grymt bestraffad, och någon annan av herrens soldater hade fått våldföra sig på henne. Hon bara tiger.

Efter nio månader föds en son. Den unga mamman kan inte förmå sig att vara kräleksfull. Hon sköter honom mekaniskt och ser till att han får mat och är ren och torr. Resten av tiden ligger han i sin vagga. Här bölar jag helt hejdlöst. Deen unge mannen vet att barnet är hans eftersom sonen har ett födelsemärke på samma ställe som alla män i familjen.

Folk gratulerar, tycker rent av att det är lite kul att feodalherrens onda gärningar inte burit frukt Rykten tar fart och når så småningom herrens öron. Vafalls? Skulle hans virilitet vara ifrågasatt av simpla bönder?

Han beordrar flickan att komma till slottet som amma åt hans son. Sin egen son ska hon ta med sig. Hennes man försöker förhöra sig om hur de mår och lyckas muta sig till information. Det visar sig att feodalherren beordrat att bebisen ska kastas i ett skjul för att dö. Flickan tog sig dit i smyg för att mata sitt barn, till slut blev hon påkommen och våldtagen av soldaterna varje gång hon gick dit, tills hon inte orkade längre. Den unge pappan tar med sig sitt döende barn under en hög med bröd.

Här lipar jag av både sorg och vrede. Och jag inser att jag får nog läsa Katedralen vid havet en annan gång...