Herregud vilken bok! Den är djup, obegriplig, samtidigt en otrolig levnadsskildring av en man som heter Adam.
Han växer upp med en kärlekslös mor, utan historia, utan vänner. Han är egentligen polack men detta får han inte reda på förrän sent i livet. Han är musiker och träffar Cecilia. De blir förälskade i varandra, men det är inte den vanvettigt lyckliga kärleken, utan det ligger något och ruvar. Cecilia blir med barn. Hon föder det åt honom och han åker till andra sidan jorden med Miriam, som dottern får heta. Cecilia tvingar honom att välja mellan sig själv och barnet och han väljer barnet. det är ett ångestfyllt val. Den här biten har jag svårt att ta till mig, men förklaringen ligger i Cecilias barndom.
På Nya Zeeland lever sedan Adam och Mimi (Miriam) ända tills hon omkommer i en bilolycka. Hela hans värld rasar. Han försöker bara överleva men det är som om världen snurrade långsammare och färgerna försvunnit. Som av en händelse ser han ett foto av en ung man som hette Adam Lipski på The Holocaust Museum och inser att det är han! Där börjar resan mot en ny Adam, som vill gå tillbaka till sina rötter, sin historia och se vem han verkligen är. För honom blir det något att leva för, och bilden av Adam Lipski, en anfader, blir startskottet.
Adams resa tar honom till både Polen och Sverige. Och till slut träffar han även Cecilia...
Vilken bok! Inte den mest lättlästaför vissa trådar kan jag inte nysta upp, som sekvensen med Cecilias barndom och Angela-figuren. Men själva berättelsen påminner starkt om Nu vill jag sjunga dig milda sånger, det mänskliga och hur vi försöker hantera våra livssituationer, vilka val vi gör och varför.
Hon är otroligt skicklig på att måla miljöer och man kan nästan känna smaken av ägg, sill och ättiksgurka i Krakow, liksom sältan och ljuset i Nya Zeeland. Ett stort plus för min del är den historiska tillbakablicken till andra världskriget. (Det fanns en period i mitt liv då jag bara läste historiska romaner, och den var låååååång.)
En bra bok! Läs den om ni gillade den första av författaren!
3 kommentarer:
Jag tror att jag nöjer mig med din reflektion över boken. Min hjärna snurrar inte riktigt lika effektivt som din, du vet... ;)
Vad du plöjer böcker! Jag måste också komma igång nu. NU!
Ja jag plöjer för mina barn är så stora nu att de roar sig själva, så himla skönt! Jag tyckte den var bra men kanske lite väl djup ibland, den där Angelagrejen får jag nog skriva till henne om och be henne förklara...;o)
Ja, gör det! Jag berättar gärna hur jag ser det.
Linda från den tidiga, tvekande våren i Auckland
Skicka en kommentar