Mamman slänger tallrikar omkring sig på Astrid Lindgrens värld

Vi har precis kommit hem efter helgen på Astrid Lindgrens värld. WOW! Vilket ställe! Alla barnen i sällskapet var helt lyriska och vi vuxna njöt också i fulla drag. Vi har haft så roligt! Inte minst var barnen så nöjda med allt som fanns att se och var hur snälla som helst. Knappt en konflikt på hela helgen! Jasså, är det på Astrid Lindgrens värld man ska bo för att slippa barnens bråk??

En sak hände dock för att göra den lilla semestertrippen till något alldeles extra. Vi bestämde oss för att äta lunch på pastabuffén eftersom regnet stod som spön i backen. Det var trångt och eländigt och dessutom bestod buffén av en enda lång kö, så om man ville ha mer fick man tränga sig emellan. Nåväl, jag och mannen i mitt liv placerade barnen vid bordet tillsammans med kompisen, medan vi föräldrar köade för maten. När jag lyckats lasta tre tallrikar fulla med spaghetti och köttfärssås ska jag vända mig om och gå till barnen (som vi HÖR fastän de sitter utanför den stora matsalen). Då visar det sig att precis bakom mig har den smarte arkitekten eller byggaren eller vem det nu är bestämt sig för att ställa en pelare. Ja ni kan ju själva räkna ut vad som hände. Barnens tallrikar for först ner på mig och sedan med ett otroligt högt brak ner på golvet. Tallrikarna gick i tusen bitar, maten flög överallt och på min tröja rann det köttfärssås. Jättekul. Personalen skyndade sig att komma till undsättning och bakom mig hörde jag hur små skitungar (förlåt) skrattade rått. Annars var det bara tyst i hela restaurangen. När jag fått nya tallrikar fick jag såklart tränga mig in i kön, men alla såg ju vad som hänt så när jag frågade om jag fick komma emellan fick jag medlidsamma blickar av föräldrarna runt omkring och självklart fick jag det. Det roligaste var såklart när bara ETT barn fick mat och de två andra fick vänta. Tur att det fanns bröd att ge dem så länge...

Håhjaja. Sedan fick jag knata omkring på ALV hela dagen med en stor fet röd fläck på magen. Snyggt. Så kan det gå när inte haspen är på!

Liten blir stor...

Igår fyllde min lillasyster 32 år! Vi ringde och grattade (eftersom hon bor långt härifrån), barnen sjöng Ja må hon leva och det var hurra och fanfarer. Grattis igen, om du läser det här. Nu tycker jag att vi börjar fylla baklänges istället. Istället för att lägga till ett år drar vi ifrån ett år. Vad tror du? Det innebär att jag bir 24 nästa gång va?

Idag ska jag strosa och flanera och ha det skönt i den underbara staden Göteborg! Ljuvliga tider! Alla barnen ska till farmor och leka och ha skoj och hjälpa till med hennes hundar. Farmor har energi till tusen, precis som barnen, och klarar lätt att ta hand om mina illbattingar och två hundar. TACK SNÄLLA FARMOR! Bilderna visar farmors hundraser, men det är inte Olle och Peggy. Översta bilden visar en Whippet och nedersta en faraohund.

GULLEDEJ FARFAR!

Idag var i grannkommunen och lekte hela förmiddagen. (Det låter nu som att vi gör allt i grannkommunen, men vi hittar på en hel del hemma också...) Det är ett utmärkt tillfälle för barnen att träffa sin farfar. Idag hade vi jättekul! Som vanligt när man är ensam hemma med barnen uppstår det eviga matlagandet mitt uppe i all aktivitet. Jag står jämt vid spisen känns det som, innan mannen i mitt liv har fått semester. Men idag slapp jag; farfar bjöd på lunch på restaurang! GULLEDEJ FARFAR! Du vet vad din svärdotter behöver...

Sugen på Litteralund!

Jag var inne på Lizas sida, Språkmakargatan och hittade där ett anslag för Litteralund. Ooo, vad jag blev sugen! Inte bara för själva föreläsningarna, utan även för att jag bodde där i fem år och inte varit där sedan jag flyttade -98.

En hel del intressanta författare kommer dit, bl.a. Aidan Chambers, vars böcker jag älskat sedan jag var tonåring. Han har bl.a. skrivit böckerna om Adrian Mole, och den senaste jag läste var "Adrian Mole i cappucinoåldern", en fortsättning på böckerna om Adrian, fast i vuxenvärlden. Han skriver med värme och humor och man känner verkligen igen sig samtidigt som man skrattar högt! Han har också skrivit en bok om litteratursamtal som jag läste under utbidlningen. Den heter Böcker inom oss.

Boken som Liza skrivit; "Bloggen möter undervisningsvärlden" ska jag absolut beställa!

Svartanova; ska vi åka? Det är ju fortbildning!

Utmaning: fem uppmaningar

Jag fick en utmaning av Svartanova, fem uppmaningar! Varsågoda!

1. Don´t worry, be happy! Ja det låter enkelt, men faktum är att det blir lite lättare om man har en positiv utgångspunkt. Framför allt så ska man inte oroa sig för sådant som man inte kan påverka!

2. Ät mer jordgubbar! Man ångrar bara de gubbar man inte åt sedan i vinter, när man sitter där i vintermörkret. De är inte bara goda, de är vackra och nyttiga också!

3. LÄS! Precis som Svartanova och Fröken Nina vill jag uppmana alla att läsa mer! Läs vad du vill och känner för och sjunk in i en anna värld en stund. Busbra avkoppling!

4. Var ute! Inget är som friska luften för att fylla på energin!

5. Sålla! Tänk efter vad du vill lägga din tid på. Sådant som bara tar energi från dig och inte ger dig energi ska du försöka undvika. Ta hand om dig själv!

Bad

Idag har jag och tre barn varit i grannkommunen och badat. Inomhus. Ja så är det i den svenska sommarens snålblåst och kyliga temperaturer. Med tre vattendjur till ungar så har det varit lite för lite av det blöta (i badväg alltså, från himlen har det strilat av och till så det räcker och blir över). Det har klagats högljutt och ensamma mamman (för pappan har ju helt fel yrke och har ännu inte fått semester) har kämpat för att aktivera de tre illbattingarna med annat. Till slut gav jag upp och idag bar det av till badet i grannkommunen, för denna kommun har bara utomhusbadet öppet på sommaren, och nej, SÅ roligt är det inte att frysa.

Hå och hej, bara det att komma i väg är dett projekt. Det är handdukar, badkläder, duschgrejor och gud-vet-allt. Mamman vill gärna göra sig vacker efteråt, men det funkar ju inte som ni förstår. Tre ungar tittar storögt på gamla tanters bröst och små flickors rumpor och kommenterar högljutt om hur mycket hår den och den har på snippan. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det när jag står med blöta handdukar och badkläder upp till knäna i omklädningsrummet. Som tur är skrattar de flesta bara medan mamman försöker att i alla fall borsta håret om nu inget annat hinns med.

Det är ju så bra också att det är anpassat för vilda barn som alla vill göra samma sak i omklädningsrummet, t.ex. duscha i sittduschen (det finns två), kissa på toa (det finns en), blåsa håret (det finns en)... Den trevliga badutflykten tenderar att avslutas med konflikt då tre ungar kämpar febrilt för att komma först till vad det nu är brorsan eller syrran vill ha. I sina äldre och mer slipade storebröders sällskap blir det oftast lillasyster som drar det kortaste strået, och sin vana trogen (eftersom hon vet så VÄL att det funkar) tar hon till sitt skarpaste vapen: röstresurserna. Japp, hon ger upp ett illtjut av värsta kalibern, ni vet sådant som kan spräcka glas, och tittar på mig. Jag står fortfarande i blötan och viker handdukar. Brorsorna tittar storögt på henne, men det bekommer henne inte, hon tjuter glatt vidare, nu högröd i ansiktet av ansträngningen. När det inte funkar (vi vet alla tre som tillhör hennes familj att hon säkert snart ger upp) kommer tårarna. På riktigt.

Pust och stånk, till slut kommer vi i alla fall ut (efter ett bråk om vem som ska bära och slänga i polletterna så att vi kommer ut, det är förihelvete som Alcatraz, det går inte att rymma för du kommer ingenstans utan din pollett). Packa in hela klabbet i bilen och sedan till farfar för glassfika, och sedan hem. Väl hemma minns jag att badkläderna ligger kvar i badhuset.

Ja, man vill bryta ihop. Ja, man vill säga ungefär varenda svordom man kan och några till som man kommit på i stundens hetta. Mannen i mitt liv fattar hur det är fatt och tar tag i situationen. Just i detta nu är han på väg till grannkommunen för at hämta blöta badkläder. TACK!

ÄNTLIGEN!

Åh, jag längtar som besatt hela vintern och nu är det ÄNTLIGEN dags igen! Det är dags att låta sig förföras av intrigen, av miljöerna och Barnabys hårdmjuka sätt. Koka ditt tevatten, bred din scone och bänka dig i soffan. Ikväll 21.00 på SVT 1 börjar MORDEN I MIDSOMER. Nu kan vi inte göra något annat på sju tisdagkvällar framöver!

Flickorna i Riyadh av Rajaa Alsanea

Nu är jag klar med Flickorna! Det är en tänkvärd bok som handlar om fyra tjejer i Riyadh. Fokus ligger på kvinnors begränsade rättigheter i det saudiska samhället, men också om deras vilja att forma sitt eget liv på sina egna villkor.

Huvudpersonerna är Sadim, Michelle, Lamis och Gamra. En av dem börjar skicka mail om deras liv och leverne och snabbt sprider det sig som en löpeld att en flicka skriver om hur flickor i Riyadh och Saudiarabien egentligen lever. Det blir stor kalabalik och mailen efter fredagsbönen diskuteras ivrigt varje vecka.

Boken är läsvärd därför att den beskriver hur kvinnors rättigheter inskränks med religionens och traditionens makt. Det finns ett urskuldande och ursäktande av att behandla kvinnor som andra klassens medborgare helt utan rättigheter och det som styr detta i första hand är en tolkning av den islamiska läran och ett traditionstyngt samhälle där familjerna är oförmögna att bryta sig loss.

Jag tycker nog att det finns anledning att läsa boken med behållning, även om själva språket inte är något att bli lyrisk över. Det blir gärna lite platt och banalt, speciellt i de många sångtexter och dikter som förekommer. Översättaren har säkert haft ett digert jobb med dessa, men det blir lite klyschigt i rimmen som ska till överallt. Flickornas kärleksbekymmer och känslomässiga upplevelser av olika saker beskrivs väldigt barnsligt ibland och ges inte tillräckligt djup.

De här fyra flickorna känner sig instängda i sitt samhälle och gör uppror på olika sätt, som ibland inte är speciellt diskreta, och i sina mail redovisar skribenten också hur folk är chockerade över att flickor kan ta sig dessa friheter trots samhällets stränga bevakning. Då tycker jag ändå att en del av perspektivet försvinner eftersom dessa flickor kommer ifrån uppenbart välbeställda familjer där resor, shopping och t.o.m. universitetsstudier är en del av vardagen. Jag undrar hur många fler flickor det finns, som verkligen är fast i det traditionstyngda nätet som begränsar deras liv till en eller flera mäns godtycke. Där det inte finns andningshål som en föreläsning eller tre veckors praktik på bank i London...

Läs den absolut! Den är både skrämmande och vacker på samma gång. Den beskriver ett liv som är så fjärran från vårt att det nästan inte går att begripa. Man vill dit för att se, höra, känna, men man är samtidigt så oändligt glad att man inte lever där.

Hundra procent eller inget alls...?!

Alma y corazón betyder själ och hjärta på spanska. Anledningen till att jag valde detta till min blogg är att jag har en nyväckt passion för detta vackra språk och dessutom vill jag leva så; till hundra procent. Det jag lägger min kraft på ska vara sådant att jag vill göra det helhjärtat.

Ibland kan det vara svårt att få ihop alla delar i ens liv, men jag försöker varje dag. En viktig del i det hela är att inte ha dåligt samvete över allt man inte gjorde, utan vara nöjd med vad man har uträttat! Det är lätt att sätta fingret där det brister och tänka att det där gjorde jag inte bra, men inte lika lätt att tänka på vad jag kan vara nörjd med. Som en kollega säger: DET KAN ALLTID BLI BÄTTRE! Ja, en del saker kan det, och vi kan anstränga oss för att bli bättre. Ibland behöver vi kanske också bara slappna av och inse att det här är vad det blev. Och vara nöjda med det.

Vi som jobbar som lärare är ofta väldigt drivande och engagerade personer, och det kan vara svårt att vara nöjd då. Eftersom vi arbetar mot högt ställda mål är vi också vana vid att fortsätta arbeta på, att se vad som kan förbättras och slipas och drivas framåt. Då är det viktigt att kunna släppa taget ibland också. Inte om eleverna naturligtvis, men kanske på andra områden; att läsa en bok istället för att diska, att lyssna på en bra skiva istället för att vika tvätt, att prata med sin man istället för att jobba undan det sista...

I det här sammanhanget måste jag också nämna Svartanova, som är en kreativ och inspirerande person och som talat sig varm för bloggandet! Hon är hundra procent och lite till! Titta gärna in på hennes blogg En stund på jorden!

(Bild lånad från http://www.kulturstan.se/)

Att blogga eller inte blogga... Ja, det är frågan. Och mitt svar på den frågan är: att blogga!

Idag har jag och barnen varit i skogen och förundrats över naturen! Det är underbart att släppa loss tre ivriga energiknippen där och sedan sysselsätter de sig i flera timmar. Tyvärr kan mamman inte svara på alla frågor om vilka fåglar det är som sjunger! Hmmm... Kanske får beställa lite fortbildning av en kollega (Kerstin, som är bäst på allt vad naturen heter!) som kan det där både utan och innan. Tur att det inte var ett test på sådant vid anställningsintervjun, vi tillhör ju trots allt naturskoleföreningen, haha. Men jag har andra kvaliteter; jag känner igen ett eklöv när jag ser det!

Är det inte så att barndomens midsomrar alltid var varma och goda och doftade blommor och jordgubbar? Vad är midsommar nu?

1. Fixa mat till sig och sina gäster, helst i tid. Och alla som känner mig och varit hembjuden till mig vet att jag ALDRIG är i tid med maten! När man var liten var det bara att sätta sig, på något mirakulöst sätt var bordet dukat! Nu ska man hålla koll och erbjuda sillfritt, köttfritt, mjölkfritt alternativ. Ja herregud, när jag var liten fick man väl för bövelen äta bara potatis om det nu var så att man inte åt det andra. DET var hårda tider det!

2. Alla blir helt plötsligt väldigt kunniga i att spå väder! Man tar till alla gamla trick man kan och SMHI:s hemsida läggs upp som favorit! (http://www.smhi.se/, en UTMÄRKT sida om man gillar sådant!) Man minns hur gamla Agda på hörnet spådde i himlens färg på kvällen, farbror Berras kunskaper kring hur fåglarna sjunger eller inte sjunger och annan gammal skåpmat... Och man hoppas hoppas, men...

3. Vädret är skräp. Nej, vädret är till och med värre än skräp. Den tunna sommarklänningen som man optimistiskt införskaffade i mars, i en dimmig blandning av stress och tillförsikt (när man ändå handlade hela sommarmunderingar till TRE barn, dock ej med skocken hängande i hasorna) hänger oanvänd. Den stirrar anklagande på mig när jag öppnar garderoben för att ta fram allt vad jag har som är gjort av ylle, ullmax och andra high-tec-material som skyddar mot det sedvanliga arktiska klimatet kring midsommar! Sommaren är kort, jajjemän, det mesta regnar bort, men nu borde Ledin även lägga till någon texterad om de orkanvindar som vi kan lägga till sommarens smörgåsbord av väder!

Nåväl... Nu är det dags för mig att ta tag i den ickevirtuella och mer verkliga delen av mitt liv!