Tiden bara rinner iväg! Sedan mitt senaste inlägg har jag avverkat Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel, och dessutom pocketbokklubbens Den sista föreläsningen (Randy Paush). Anna Gavaldas blev jag besviken på i början, men i andra hälften av boken känner man igen sig. UNDERBAR! Den sista föreläsningen var tänkvärd!
Idag är det dags att rösta!
söndag 19 september 2010
torsdag 5 augusti 2010
Höstoffer av Mons Kallentoft
Jag gillar de här böckerna om Linköpingspolisen! Malin Fors och hennes kollegor får denna gång ta tag i ett mord på Jerry Petersson, en kontroversiell "magnat" som köpt slottet som den adliga släkten Fågelsjö ägt i generationer. När Malin börjar rota i mordet rullas detaljer upp, bl.a. en tragisk bilolycka som kan ha samband med mordet och ett envist rykte om att familjen Fågelsjö skulle ha sålt för att klara av synnerligen svåra ekonomiska problem.
Malin har stora problem på det privata planet. Efter senaste bokens hemska avslut där dottern Tove hamnade i klorna på mördaren men undkom, har Malin och Janne flyttat ihop. Varför vet nog egentligen inte Malin, och allt kommer till sin spets när Malin väljer både jobbet och spriten före honom och Tove. Hon dricker varje dag och till slut blir det ohållbart och hon flyttar tillbaka in till stan efter ett gräl med Janne. Tove stannar dock hos sin pappa och Malin brottas med alla känslorna inför det.
För att få en paus, men också för att följa upp en ledtråd i fallet, skickas Malin till Teneriffa. Där träffar hon Jochen Goldman som var en av Jerry Peterssons klienter. Han beskrivs som en tvivelaktig, men snuskigt rik, person och han gör ett märkligt intryck på Malin. Hon träffar också sina föräldrar. Man anar att det finns en hemlighet bakom den frostiga relationen mellan mamman och Malin.
Väl hemma igen fortsätter Malin att supa och jobba. Det pratas, speciellt efter att Malin kört rattfull och blivit tagen i en poliskontroll. Hon kommer mördaren på spåren, och som vanligt är det en person vars motiv man stegvis får inblick i under berättelsen. Mons låter de döda tala även i den här boken, och jag gillar det. Den där lite intuitiva förmågan som Malin har, att kunna lyssna sig till gömda och glömda saker i utredningen tilltalar mig, och jag tycker att man får ett annat perspektiv genom de dödas röst.
Mons Kallentoft har fått epitetet Sveriges nya deckarkung, och efter att ha läst alla tre av hans böcker kan jag bara hålla med. SÅ BRA!
Malin har stora problem på det privata planet. Efter senaste bokens hemska avslut där dottern Tove hamnade i klorna på mördaren men undkom, har Malin och Janne flyttat ihop. Varför vet nog egentligen inte Malin, och allt kommer till sin spets när Malin väljer både jobbet och spriten före honom och Tove. Hon dricker varje dag och till slut blir det ohållbart och hon flyttar tillbaka in till stan efter ett gräl med Janne. Tove stannar dock hos sin pappa och Malin brottas med alla känslorna inför det.
För att få en paus, men också för att följa upp en ledtråd i fallet, skickas Malin till Teneriffa. Där träffar hon Jochen Goldman som var en av Jerry Peterssons klienter. Han beskrivs som en tvivelaktig, men snuskigt rik, person och han gör ett märkligt intryck på Malin. Hon träffar också sina föräldrar. Man anar att det finns en hemlighet bakom den frostiga relationen mellan mamman och Malin.
Väl hemma igen fortsätter Malin att supa och jobba. Det pratas, speciellt efter att Malin kört rattfull och blivit tagen i en poliskontroll. Hon kommer mördaren på spåren, och som vanligt är det en person vars motiv man stegvis får inblick i under berättelsen. Mons låter de döda tala även i den här boken, och jag gillar det. Den där lite intuitiva förmågan som Malin har, att kunna lyssna sig till gömda och glömda saker i utredningen tilltalar mig, och jag tycker att man får ett annat perspektiv genom de dödas röst.
Mons Kallentoft har fått epitetet Sveriges nya deckarkung, och efter att ha läst alla tre av hans böcker kan jag bara hålla med. SÅ BRA!
fredag 9 juli 2010
Mons!
Det blev Kallentofts Höstoffer. Det var länge sen jag läste en deckare nu och jag gillar serien om Malin Fors. :o)
onsdag 7 juli 2010
Travis
Nu kan ni stifta bekantskap med den nyaste medlemmen i Kedén-klanen. Travis heter han och är en liten whippetkille som är HUR SÖT SOM HELST. På hans egen blogg kan ni följa hundäventyret. Det är hans husse Gabbe som skriver. :o)
Hejdå ryska svårmod, heeeeeej härliga sommarböcker!
Nä, nu orkar jag inte med Nina och hennes eländiga liv under Stalintiden längre. Den är väldigt intressant och ett viktigt tidsdokument, men just nu längtar jag efter min nyligen inkomna bokhög! Vilken härlig känsla! Men vilken ska jag välja?
söndag 27 juni 2010
Boktjuven av Markus Zusak
Åh vilken bok! Den tog sin lilla tid att läsa, men att följa Liesel Memingers historia under andra världskriget är en ynnest. Vilken bok! Genom Liesel får vi stifta bekantskap med ett antal människoöden i Molchinger. Liesel bor hos fosterföräldrar för i andra världskrigets Tyskland finns inte plats för oliktänkande, judar, m.fl. hennes vänner och fosterföräldrar får vi lära känna bättre. En av de människor som fastnar hos Liesel är t.ex. borgmästarfrun, som hon får en märklig vänskap med eftersom Liesel besöker henne och samtidigt stjäl böcker ur biblioteket (som Liesel tror är borgmästarens men som i själva verket är fruns eget). Max, juden, som forsterföräldrarna gömmer i källaren, som berättar underbart gripande historier för Liesel från sin barndom och som skriver böcker med egna ord till henne i källardunklet.
Liesel kan inte leva utan böckerna. De blir ett livselixir för henne, gör att hon klarar av sitt liv. Hon läser högt för en grannfru varje vecka. Och i skyddsrummet när bomberna faller. Hon flyr men inser också ett och annat om livet genom böckerna.
Det är en vacker bok. Berättaren är döden själv, och hur författaren beskriver dödens arbete på jorden, hur den samlar ihop och lyfter upp själarna känns underligt men självklart på något konstigt sätt. Jag gillar hur författaren byter blickpunkt bortemellan, men ibland blir det lite rörigt. Jag tror att man får bättre behållning av att läsa den när man kan sträckläsa, inte under årets värsta arbetspuckel i maj och juni månad.
Jag gillar också att boken skildrar den lilla människan i Nazityskland, hur folk faktiskt gjorde motstånd på det lilla sätt de kunde, att de inte krökte sina ryggar för Hitlers anhang, utan att de vågade måla över hatorden på judarnas affärer, att de vågade slänga bröd på marken åt de judar som marscherade mot en säker död. Det är en bild av en civilbefolkning som inte är hjältar, men som gör vad de kan. Den bilden tycker jag inte att man så ofta träffar på när man läser litteratur som utspelar sig i andra världskriget. En annan sådan bok är Guernseyboken (potatispajssällskapet). Jag gillar det skarpt. Sen är jag ju också en historienörd av stora mått!:o)
Suverän!
Liesel kan inte leva utan böckerna. De blir ett livselixir för henne, gör att hon klarar av sitt liv. Hon läser högt för en grannfru varje vecka. Och i skyddsrummet när bomberna faller. Hon flyr men inser också ett och annat om livet genom böckerna.
Det är en vacker bok. Berättaren är döden själv, och hur författaren beskriver dödens arbete på jorden, hur den samlar ihop och lyfter upp själarna känns underligt men självklart på något konstigt sätt. Jag gillar hur författaren byter blickpunkt bortemellan, men ibland blir det lite rörigt. Jag tror att man får bättre behållning av att läsa den när man kan sträckläsa, inte under årets värsta arbetspuckel i maj och juni månad.
Jag gillar också att boken skildrar den lilla människan i Nazityskland, hur folk faktiskt gjorde motstånd på det lilla sätt de kunde, att de inte krökte sina ryggar för Hitlers anhang, utan att de vågade måla över hatorden på judarnas affärer, att de vågade slänga bröd på marken åt de judar som marscherade mot en säker död. Det är en bild av en civilbefolkning som inte är hjältar, men som gör vad de kan. Den bilden tycker jag inte att man så ofta träffar på när man läser litteratur som utspelar sig i andra världskriget. En annan sådan bok är Guernseyboken (potatispajssällskapet). Jag gillar det skarpt. Sen är jag ju också en historienörd av stora mått!:o)
Suverän!
fredag 14 maj 2010
Så länge vi båda andas av Stephenie Meyer
ÅH! Sista delen i Twilightserien gör ingen besviken! Vi får möte en lugnare, tryggare mer självständig Bella som nu blir en egen person efter sitt giftermål och sin förvandling till vampyr. ÄNTLIGEN säger jag för hennes våpighet och smått löjliga dåliga självkänsla (men EDWAAARD, hur KAN han gilla MIIIIIG, som är SÅ klumpig och FUUUUUUL. Han är så VACKER! Osv osv, ja ni fattar) tyckte jag var en aning påfrestande i de tidigare böckerna.
Kärlekssagan är fortfarande fantastisk och kröns nu med det lilla barnet Renesmee som föds och bådar för en fortsättning av serien. För hur ska det gå för henne och Jacob? Hon är föremålet för hans prägling, och på så vis förklaras känslan av att höra ihop som Bella och Jacob har.
Den är spännande! Volturi blir helt plötsligt ett hot, därför att Renesmee har blivit sedd och inga odödliga småbarn får existera, men det är någon som sett henne som inte vet att hon är till hälften människa. Det gäller hela familjen Cullens överlevnad, och man vill bara läsa läsa läsa för att fort få komma till slutet!
Samtidigt som man skyndar sig för att få ta del av upplösningen i den sista boken, vill man gärna spara lite på det goda eftersom det ju är oterkalleligen slut nu.
Jag rekommenderar HELA serien om Bella och Edward till alla som gillar en bra och uppslukande bok! :o)
Kärlekssagan är fortfarande fantastisk och kröns nu med det lilla barnet Renesmee som föds och bådar för en fortsättning av serien. För hur ska det gå för henne och Jacob? Hon är föremålet för hans prägling, och på så vis förklaras känslan av att höra ihop som Bella och Jacob har.
Den är spännande! Volturi blir helt plötsligt ett hot, därför att Renesmee har blivit sedd och inga odödliga småbarn får existera, men det är någon som sett henne som inte vet att hon är till hälften människa. Det gäller hela familjen Cullens överlevnad, och man vill bara läsa läsa läsa för att fort få komma till slutet!
Samtidigt som man skyndar sig för att få ta del av upplösningen i den sista boken, vill man gärna spara lite på det goda eftersom det ju är oterkalleligen slut nu.
Jag rekommenderar HELA serien om Bella och Edward till alla som gillar en bra och uppslukande bok! :o)
söndag 25 april 2010
Dags att lida vidare med Bella och Edward!
Nu öppnar jag pärmarna till Så länge vi båda andas och förväntar mig hjärtstoppande, tår drypande känslostormar en masse!
Hypnotisören av Lars Kepler
Herregud vilken läskig bok. Den kryper under skinnet på mig.
Vi får följa Erik Maria Bark, som är icke-verkande hynotisör och psykiater. Han har en fru som heter Simone, och en blödarsjuk son som heter Benjamin. I bokens inledning tar sig kriminalaren Joona Linna an ett fall där en hel familj slaktats. Bara två personer har överlevt; de två äldsta barnen Josef och Evelyn Ek. Erik kallas in för man under hypnos ska få reda på detaljer. Man tror att Evelyn är i fara.
En parallellhistoria, som sedan blir den enda kvarhängande historien när Ek-berättelsen har "avslutats" tar fart genom att Benjamin blir kidnappad. Genom olika tillbakablickar på det som varit, t.ex. Eriks tidigare arbete med och forskning om hypnos som behandlingsmetod för djupt traumatiserade personer, får vi lära känna en hotbild mot Erik. Han och Simone visar sig också ha haft stora problem under sitt äktenskap eftersom Erik varit otrogen mot henne. Istället för att svetsas samman av Benjamins försvinnande glider de alltmer ifrån varandra när de försöker nysta i vem som tagit sonen.
Lars Kepler, som vi nu vet är två författare (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril), har lyckats med konststycket att med noggranna detaljer redogöra för saker som jag inte ens visste förekom, eller till och med inte ALLS ville veta. Därför går det också fort, framför allt i slutet, eftersom jag inte klarar av att läsa alla hemska detaljer om barns utsatthet.
Jag gillar boken, den är väldigt bra. De skickligt sammanflätade berättelserna lämnar dock ändå en känsla av att det är två böcker, inte en, man läser. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det faktum att Ek-fallet känns avslutat när man kommer vidare i utredningen av Benjamins försvinnande.
En annan sak som jag kommer att tänka på är att författarna placerat ut ett antal cliffhangers som vi aldrig får veta, men som bäddar för en uppföljare eller rent av en serie kring Joona Linna. Några exempel: hur är det egentligen med trådarna kring barngängen som regerar andra barn genom terror och avkräver dem mutor? Och hur är det med de två kvinnorna som båda vill ha Joona Linna? Hur är det med Simones otrohet mot Erik, som inträffar när de båda inte finner vägen till varandra i stressen över sonens försvinnande?
Men vilken bok. Man måste sträckläsa den, men det går inte riktigt eftersom detaljerna är så hemska att man måste smälta dem en god stund innan man drar vidare i den spännande och gastkramande berättelsen. Det är också skickligt tycker jag att i ett samarbete kunna skapa något så bra, utan att det spretar, för texten är väl sammanhållen. Det finns en anledning till att den gjort stor succé och det är den värd!
Vi får följa Erik Maria Bark, som är icke-verkande hynotisör och psykiater. Han har en fru som heter Simone, och en blödarsjuk son som heter Benjamin. I bokens inledning tar sig kriminalaren Joona Linna an ett fall där en hel familj slaktats. Bara två personer har överlevt; de två äldsta barnen Josef och Evelyn Ek. Erik kallas in för man under hypnos ska få reda på detaljer. Man tror att Evelyn är i fara.
En parallellhistoria, som sedan blir den enda kvarhängande historien när Ek-berättelsen har "avslutats" tar fart genom att Benjamin blir kidnappad. Genom olika tillbakablickar på det som varit, t.ex. Eriks tidigare arbete med och forskning om hypnos som behandlingsmetod för djupt traumatiserade personer, får vi lära känna en hotbild mot Erik. Han och Simone visar sig också ha haft stora problem under sitt äktenskap eftersom Erik varit otrogen mot henne. Istället för att svetsas samman av Benjamins försvinnande glider de alltmer ifrån varandra när de försöker nysta i vem som tagit sonen.
Lars Kepler, som vi nu vet är två författare (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril), har lyckats med konststycket att med noggranna detaljer redogöra för saker som jag inte ens visste förekom, eller till och med inte ALLS ville veta. Därför går det också fort, framför allt i slutet, eftersom jag inte klarar av att läsa alla hemska detaljer om barns utsatthet.
Jag gillar boken, den är väldigt bra. De skickligt sammanflätade berättelserna lämnar dock ändå en känsla av att det är två böcker, inte en, man läser. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det faktum att Ek-fallet känns avslutat när man kommer vidare i utredningen av Benjamins försvinnande.
En annan sak som jag kommer att tänka på är att författarna placerat ut ett antal cliffhangers som vi aldrig får veta, men som bäddar för en uppföljare eller rent av en serie kring Joona Linna. Några exempel: hur är det egentligen med trådarna kring barngängen som regerar andra barn genom terror och avkräver dem mutor? Och hur är det med de två kvinnorna som båda vill ha Joona Linna? Hur är det med Simones otrohet mot Erik, som inträffar när de båda inte finner vägen till varandra i stressen över sonens försvinnande?
Men vilken bok. Man måste sträckläsa den, men det går inte riktigt eftersom detaljerna är så hemska att man måste smälta dem en god stund innan man drar vidare i den spännande och gastkramande berättelsen. Det är också skickligt tycker jag att i ett samarbete kunna skapa något så bra, utan att det spretar, för texten är väl sammanhållen. Det finns en anledning till att den gjort stor succé och det är den värd!
söndag 18 april 2010
I´m all set!
Jag har lånat hem bok nummer fyra i serien om Bella och Edward (Twilight-serien). Dessutom filmen New Moon! Härska frossas i varulvar och vampyrer!:o) Tack kära bokslukarsysterdotter!
Hypnotisören...
...är en riktigt obehaglig men BRA bok! Rekommenderas. Utförlig recension kommer när jag läst ut den!
måndag 12 april 2010
Bokslukare
Ända sedan jag lärde mig läsa har böcker varit en viktig del av mitt liv. Jag har sparat nästan alla böcker jag köpt. Numera ligger många av dem i flyttlådor, för det finns inte plats för alla. Många böcker inhandlades under den s.k. bokslukaråldern. När jag gick på mellanstadiet läste jag allt som kom i min väg. Både skolbiblioteket och stadsbiblioteket hade mycket regelbundna besök av mig.
En av de bästa böckerna från min bokslukartid är Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Den fastnade hos mig. Jag vet att jag har den någonstans, men den ligger troligen nedpackad. Jag blev glad när jag såg att den fanns att klicka hem i inbunden och uppfräschad upplaga. Ikväll började vi läsa den. Det ska bli spännande att se hur jag uppfattar den idag, 25 år senare... :o)
En av de bästa böckerna från min bokslukartid är Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Den fastnade hos mig. Jag vet att jag har den någonstans, men den ligger troligen nedpackad. Jag blev glad när jag såg att den fanns att klicka hem i inbunden och uppfräschad upplaga. Ikväll började vi läsa den. Det ska bli spännande att se hur jag uppfattar den idag, 25 år senare... :o)
fredag 9 april 2010
måndag 5 april 2010
Skynda att älska av Alex Schulman
JISSES! Jag har inte lipat så här mycket sen jag läste En sorts kärlek av Ray Kluun!
Man kan ha många åsikter och framför allt fördomar om Alex Schulman. Att han skulle vara en strålande författare är kanske inte en av dem. Men herregud som han skriver! Jag är väldigt positivt överraskad av hans berättelse om sin far. Det är mjukt, som ett sjuttiotalssmalfilmsskimmer över hans kärleksförklaring till pappan. Han skildrar det vackra, det känslosamma, men också det egoistiska, ångestfyllda, på ett fantastiskt sätt. Man kan inte annat än beröras och fundera över sin egen far och relationen till honom.
Alex har svårt att hantera sin pappas död och i början av boken åker han tillbaka till torpet i Värmland. Det visar sig att han inte kan stanna där eftersom alla minnen kommer upp till ytan, minnen som han kämpat i flera års tid för att undertrycka och inte vilja veta av. Det blir avstampet till terapi, men också att konfrontera minnet av fadern.
Och som han gör det! Vi får följa hela familjen under Alex uppväxt, med särskild betoning på pappan, men även brodern Calle. Han berättar om större och mindre händelser med samma fina och lågmälda ton. Mer än en gång kan man skratta gott, och samtidigt förvånas över hur fint han porträtterar sin pappa. Och i slutet, kan man gråta loss så tårarna skvalar. Man har lust att ta Alex Schulman i sin famn och stryka honom över håret, pojken som förlorat sin pappa och som hamnar i bottenlös förtvivlan.
Det är en fin bok. En fin berättelse. Vad jag än skriver i den här anspråkslösa lilla recensionen gör jag absolut inte boken rättvisa. Den måste läsas! Gör det. NU! :o)
Man kan ha många åsikter och framför allt fördomar om Alex Schulman. Att han skulle vara en strålande författare är kanske inte en av dem. Men herregud som han skriver! Jag är väldigt positivt överraskad av hans berättelse om sin far. Det är mjukt, som ett sjuttiotalssmalfilmsskimmer över hans kärleksförklaring till pappan. Han skildrar det vackra, det känslosamma, men också det egoistiska, ångestfyllda, på ett fantastiskt sätt. Man kan inte annat än beröras och fundera över sin egen far och relationen till honom.
Alex har svårt att hantera sin pappas död och i början av boken åker han tillbaka till torpet i Värmland. Det visar sig att han inte kan stanna där eftersom alla minnen kommer upp till ytan, minnen som han kämpat i flera års tid för att undertrycka och inte vilja veta av. Det blir avstampet till terapi, men också att konfrontera minnet av fadern.
Och som han gör det! Vi får följa hela familjen under Alex uppväxt, med särskild betoning på pappan, men även brodern Calle. Han berättar om större och mindre händelser med samma fina och lågmälda ton. Mer än en gång kan man skratta gott, och samtidigt förvånas över hur fint han porträtterar sin pappa. Och i slutet, kan man gråta loss så tårarna skvalar. Man har lust att ta Alex Schulman i sin famn och stryka honom över håret, pojken som förlorat sin pappa och som hamnar i bottenlös förtvivlan.
Det är en fin bok. En fin berättelse. Vad jag än skriver i den här anspråkslösa lilla recensionen gör jag absolut inte boken rättvisa. Den måste läsas! Gör det. NU! :o)
fredag 2 april 2010
TWLILIGHT-serien
Nu har jag betat av tre av de fyra böckerna i serien om Edward och Bella. Den omöjliga och passionerade kärleken mellan dem fascinerar. Den är måhända lite omogen och i vissa fall till och med lite väl klyschig, men ÅH! Kärleken!
Jag gillar vampyrtemat, mitt i den amerikanska småstaden. I den andra boken kommer varulvar in i bilden, kanske inte helt oväntat med tanke på hur författaren beskriver Jacob Black och Quilute-indianerna. Det blir en intressant intrig med tanke på att Bella älskar Edward men också är vän med Jacob. Jacob är den som hjälper Bella upp ur det stora svarta hål hon ramlar ner i när Edward lämnar henne. Bandet mellan dem är starkt.
Så småningom inser Bella att hon även är kär i Jacob, och bäddar också för en fortsatt rafflande fortsättning i fjärde delen. Jag vet inte riktigt om jag gillar den vändningen. Det blir kanske väl mycket tuppfäktning över det hela... Självklart ska det omöjliga valet säkert plåga stackars Bella än mer i nästa bok.
En annan sak som slår mig, och nu låter jag nästan överdrivet kritisk fastän jag faktiskt slukade de tre böckerna, är hur Bella beskrivs hela tiden... Suck. Att en tjej ALDRIG kan vara stark, modig, egensinnig. Nej, när hon är det behöver hon hela tiden räddas, av än den ene än den andre uppvaktande kavaljeren! Hon är så klumpig att det är osannolikt, och vädjar därför ändå mer till att bli omhändertagen. Jag gillar det inte. Hon framställs bitvis som ett våp trots att hon är smart och har en egen vilja. Att välja mellan Jacob och Edward är det klassiska dramat, och kommer säkert ge upphov till än mer snurriga tankegångar i Bellas huvud. Hon tycker ju att det är otroligt att Edward är kär i henne, han som är så VACKER och hon som är så FUUUUL och KLUMPIIIIG.Hennes självkänsla är så svag, och hon behöver hela tiden bekräftas av männen och det irriterar mig.
Men trots att det finns en hel del som jag inte gillar så slukar jag böckerna, och följer den dramatiska och passionerade berättelsen om Bella och Edward, och sedermera också Jacob. Den trollbinder och den gör att man genast fortsätter i nästa bok när den ena är utläst. På det hela taget en riktigt bra och spännande läsupplevelse! Men den första boken är bäst!
Jag gillar vampyrtemat, mitt i den amerikanska småstaden. I den andra boken kommer varulvar in i bilden, kanske inte helt oväntat med tanke på hur författaren beskriver Jacob Black och Quilute-indianerna. Det blir en intressant intrig med tanke på att Bella älskar Edward men också är vän med Jacob. Jacob är den som hjälper Bella upp ur det stora svarta hål hon ramlar ner i när Edward lämnar henne. Bandet mellan dem är starkt.
Så småningom inser Bella att hon även är kär i Jacob, och bäddar också för en fortsatt rafflande fortsättning i fjärde delen. Jag vet inte riktigt om jag gillar den vändningen. Det blir kanske väl mycket tuppfäktning över det hela... Självklart ska det omöjliga valet säkert plåga stackars Bella än mer i nästa bok.
En annan sak som slår mig, och nu låter jag nästan överdrivet kritisk fastän jag faktiskt slukade de tre böckerna, är hur Bella beskrivs hela tiden... Suck. Att en tjej ALDRIG kan vara stark, modig, egensinnig. Nej, när hon är det behöver hon hela tiden räddas, av än den ene än den andre uppvaktande kavaljeren! Hon är så klumpig att det är osannolikt, och vädjar därför ändå mer till att bli omhändertagen. Jag gillar det inte. Hon framställs bitvis som ett våp trots att hon är smart och har en egen vilja. Att välja mellan Jacob och Edward är det klassiska dramat, och kommer säkert ge upphov till än mer snurriga tankegångar i Bellas huvud. Hon tycker ju att det är otroligt att Edward är kär i henne, han som är så VACKER och hon som är så FUUUUL och KLUMPIIIIG.Hennes självkänsla är så svag, och hon behöver hela tiden bekräftas av männen och det irriterar mig.
Men trots att det finns en hel del som jag inte gillar så slukar jag böckerna, och följer den dramatiska och passionerade berättelsen om Bella och Edward, och sedermera också Jacob. Den trollbinder och den gör att man genast fortsätter i nästa bok när den ena är utläst. På det hela taget en riktigt bra och spännande läsupplevelse! Men den första boken är bäst!
torsdag 11 mars 2010
En stor tilldragelse...
Ikväll har hela familjen varit på biblioteket. I vår lilla stad blir man extra uppmärksammad när man får sitt lånekort. Biblioteket hade ordnat tipspromenad och fika i sagogrottan (med besök i drakgrottan) där det också var utdelning av "Min andra bok". Sen fick man sitt lånekort och kunde låna hur många böcker man ville! Vi släpade hem böcker om ALLT mellan himmel och jord. Det mesta var faktaböcker om djur i havet, som valar och rockor och hajar, och om häftiga vulkaner och annat "coolt". Tyvärr var Star Wars-böckerna utlånade, men killarna kunde själva be dem supersnälla bibliotekarierna om hjälp att ställa sig på kö för att få låna dem!
Klockan kvart över sju låg tre överlyckliga barn i sina sängar och bläddrade i alla sina lånade böcker. Jag kan bara sucka nöjt och konstatera att jag lyckats med en sak i alla fall när det gäller mina barn! :o)
En riktigt fin kväll som blev ett äventyr som gav mersmak! Nu blir det bokbussen nästa!
söndag 28 februari 2010
Till skogs av Tana french
Den var SUVERÄNT bra! Utförlig rapport kommer senare men det var länge sen jag läste en så bra deckare!
Nu dyker jag in i TWILIGHT-världen! Har inte kommit så långt men hitills gillar jag det jag läser. Ser verkligen fram emot detta eftersom kommentarerna varit blandade från pocketbokklubben...:o)
Nu dyker jag in i TWILIGHT-världen! Har inte kommit så långt men hitills gillar jag det jag läser. Ser verkligen fram emot detta eftersom kommentarerna varit blandade från pocketbokklubben...:o)
fredag 19 februari 2010
Klockan 21.37 av Karin Alfredsson
Ellen Elg är mammaledig och trivs mer med det än både hon och Björn trott. Men till slut börjar det bli lite enahanda och Ellen hoppar på ett erbjudande om att åka till Polen och jobba för Women on Waves.
I Polen har den katolsksa kyrkan stärkt sitt grepp om samhället efter kommunismens fall. Gamle påven Johannes Paulus II ses som det stora föredömet, än mer efter sin död 2005. Kvinnors rättigheter beskärs eftersom abort inte är tillåtet och den konservativa kyrkans syn präglar sexualundervisningen, dvs det finns nästan ingen. Preventivmedel är dyrt.
Ellen och Women on Waves genomför medicinska aborter på en båt ute på internationellt vatten, där holländsk lag gäller eftersom båten går under holländsk flagg.
En gammal bekant skurk återvänder för att sätta käppar i hjulet, och på hemma plan händer skumma grejor.
Den är bra. Jag blev inte besviken alls. Jag gillar att man lär sig mycket samtidigt som det är spännande att följa Ellen till jordens alla hörn. Tillsammans med henne har jag nu rest till både Afrika, Vietnam och Polen. Det finns saker jag absolut inte hade en aning om när det gäller vårt grannland. Jag blir bestört över hur kvinnor behandlas, bara ett stenkast ifrån våra gränser. Faktabakgrunden är bra, och lärorik! Det är också roligt att se hur det egentligen går för Ellen och Björn, det var ju lite trassligt i Vietnam...
Nu ser jag fram emot att få hänga med till nästa ställe med Karin och Ellen!
I Polen har den katolsksa kyrkan stärkt sitt grepp om samhället efter kommunismens fall. Gamle påven Johannes Paulus II ses som det stora föredömet, än mer efter sin död 2005. Kvinnors rättigheter beskärs eftersom abort inte är tillåtet och den konservativa kyrkans syn präglar sexualundervisningen, dvs det finns nästan ingen. Preventivmedel är dyrt.
Ellen och Women on Waves genomför medicinska aborter på en båt ute på internationellt vatten, där holländsk lag gäller eftersom båten går under holländsk flagg.
En gammal bekant skurk återvänder för att sätta käppar i hjulet, och på hemma plan händer skumma grejor.
Den är bra. Jag blev inte besviken alls. Jag gillar att man lär sig mycket samtidigt som det är spännande att följa Ellen till jordens alla hörn. Tillsammans med henne har jag nu rest till både Afrika, Vietnam och Polen. Det finns saker jag absolut inte hade en aning om när det gäller vårt grannland. Jag blir bestört över hur kvinnor behandlas, bara ett stenkast ifrån våra gränser. Faktabakgrunden är bra, och lärorik! Det är också roligt att se hur det egentligen går för Ellen och Björn, det var ju lite trassligt i Vietnam...
Nu ser jag fram emot att få hänga med till nästa ställe med Karin och Ellen!
lördag 13 februari 2010
Gott gry i dagens ungdom, del II
Lilla A har visserligen redan sedan sin födsel virat sin far om lillfingret, men nu kan man undra om det är dags för frigörelse när lilla stumpan mopsar upp sig...
-Pappa, först ska vi gosa och sen ska vi göra sten, sax, påse. (Observera att det inte är tal om att fråga pappan om han har lust/vill/Känner för/ att göra som lilla sessan har bestämt. Nej, det är fråga om en direkt order.)
- Jaha...
- Men du får passa dig, för jag har känsla för det är och jag kommer ÄGA dig!
Som sagt. Självförtroendet är det inget fel på, varken hos den unga damen eller den ene av hennes knäckebröder. :o)
-Pappa, först ska vi gosa och sen ska vi göra sten, sax, påse. (Observera att det inte är tal om att fråga pappan om han har lust/vill/Känner för/ att göra som lilla sessan har bestämt. Nej, det är fråga om en direkt order.)
- Jaha...
- Men du får passa dig, för jag har känsla för det är och jag kommer ÄGA dig!
Som sagt. Självförtroendet är det inget fel på, varken hos den unga damen eller den ene av hennes knäckebröder. :o)
torsdag 11 februari 2010
Gott gry i dagens ungdom
Min lille V och hans kompis C (6-7 år) pratade med mig idag om en av mina elever. En tjej som går i nian(15 år). De ville veta var hon höll hus. De väntade nämligen på henne. Jag förklarade att hon nog var på lektion. Jag undrade varför de ville veta det. Svaret kom lika snabbt som självklart:
-Vi tänkte fråga chans på henne!
Tala om självförtroende! :o)
-Vi tänkte fråga chans på henne!
Tala om självförtroende! :o)
måndag 8 februari 2010
Den som väntar på något gott...
De två första delarna i Twilight-serien är hemklickade. Nu väntar jag bara på att de ska dyka upp i postlådan. Jag är redo att svepas med, liksom flera av medlemmarna i bokklubben vår!:o)
lördag 6 februari 2010
Berlinerpopplarna av Anne B Ragde
Den är lite dyster. Den utspelar sig i Norge. Tre bröder får veta att modern ligger för döden. Den ene bor i Köpenhamn med sin man. Han flyttade tidigt eftersom han inte riktigt blev accepterad i det konservativa Trondheimska bondesamhället. Den andre är kvar på gården och brukar den, grisar är hans levebröd, men också hans vänner på något konstigt sätt. Den tredje är begravningsentreprenör i trakten.
Torunn, barnet till grisbonden, kommer till Trondheim för att träffa sin farmor, som aldrig egentligen ville veta av henne, och fadern, som hon endast träffat någon gång tidigare i sitt liv. Hon och farbrodern från Köpenhamn flyttar in på gården för att ställa i ordning inför begravning, och kanske också för att lära känna varandra.
Dyster är ordet. Det är skitigt, känslofattigt, tillknäppt, både i miljö och relationer. Jag fattar inte riktigt vad inledningen,med en pojke som tar livet av sig, har att göra med resten av boken.
Fast på något konstigt sätt gillar jag den i alla fall. Den är annorlunda mot de andra böcker jag läst på sistone, och jag gillar ju den lite lågmälda stilen,som Anne B Ragde har. Men någon WOW-känsla infinner sig inte. Därför har jag också svårt att skriva rättvist om den kanske.
Torunn, barnet till grisbonden, kommer till Trondheim för att träffa sin farmor, som aldrig egentligen ville veta av henne, och fadern, som hon endast träffat någon gång tidigare i sitt liv. Hon och farbrodern från Köpenhamn flyttar in på gården för att ställa i ordning inför begravning, och kanske också för att lära känna varandra.
Dyster är ordet. Det är skitigt, känslofattigt, tillknäppt, både i miljö och relationer. Jag fattar inte riktigt vad inledningen,med en pojke som tar livet av sig, har att göra med resten av boken.
Fast på något konstigt sätt gillar jag den i alla fall. Den är annorlunda mot de andra böcker jag läst på sistone, och jag gillar ju den lite lågmälda stilen,som Anne B Ragde har. Men någon WOW-känsla infinner sig inte. Därför har jag också svårt att skriva rättvist om den kanske.
torsdag 14 januari 2010
En sorts kärlek av Ray Kluun
Jag hatar karlhelvetet. Han vänstrar. Han är lika mogen som en grön apelsin. Han tänker bara på sig själv. Han blir kär i en annan, kör rattfull, smiter undan och tycker synd om sig själv. Hon får veta att han ligger med andra och ber honom att låta bli så länge hon nu kommer att leva. Han ligger med andra ändå. När hans fru har cancer. Jag är så förbannad första två tredjedelarna av boken att jag kan spricka. Jag läser vidare i rent vres. Jag struntar i att klockan passerat tolv för länge sen och att jag ska upp och jobba. Jag kan inte släppa boken. Jag känner pulsen höjas och tänker att jag skulle ha lust att ge honom en fet smäll. Jag bläddrar så hårt i sidorna att mannen i mitt liv börjar undra vad jag sysslar med.
Det är först när hans fru blir riktigt sjuk och inser att hon ska dö som han släpper allt och finns vid hennes sida. De blir som förälskade på nytt. Han ordnar med deras dotter, de köper ett nytt hus, samlar minnen till den lilla och filmar... Vänner besöker dem, de har nästan som öppet hus. På något sätt blir det frid mellan dem när de inser att döden knackat på och kräver sin tribut. Titeln En sorts kärlek kommer till liv i Ray Kluuns ord. Det enda jag inte kan förlika mig med är att han fortfarande smsar med älskarinnan. Men tanken på att bjuda hem folk, beställa mat från delikatessen på hörnet och lådor med vin, filma och fotografera och säga adjö till alla under mer avslappnade former än på ett sjukhus... Det känns fint på något sätt. Värdigt. Och kanske lite trevligt hur skumt det nu låter.
En annan sak som får mig att läsa ut i rödaste rappet är att boken beskriver eutanasi (dödshjälp). Detta försvinner i alla känslor som boken väcker, och jag får nog vänta med att dyka in den aspekten tills känslorna lagt sig...
Jag gråter dessutom floder. Carmen är förkrossad över cancerbeskedet. Ray också. Deras lilla dotter Luna vet inte så noga vad som händer, bara att mamma är sjuk. Hur skulle jag reagera om det var jag? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag hantera den panik som det måste vara att veta att inte se sina barn växa upp. Frågorna är känsliga och de kommer obehagligt nära och bara att snudda vid dem är tillräckligt för att utlösa en flodvåg av tårar. Till slut gråter jag också för beskrivningen av det vackra mellan Ray och Carmen i slutet. Hans vård, kärlek, och totala omtanke (utom när han skickar sms till Rose). Hennes skörhet, men lugnet hon utstrålar. Hennes vilja att önska honom allt gott. Att klara ut allt innan hon lämnar dem, så att det inte ska uppstå några frågor eller tvivel om hennes vilja. Han ska göra vad han har lust med, han får ge Luna en ny mamma, hon behöver det för hon är så liten tycker hon... Deras kärlek djupnar och blir till slut fridfull, de är bästa vänner och hon kommer alltid finnas där, även om hon är borta. Hon är helt hjälplös och han ger henne allt.
En av de bästa böcker jag läst. Absolut inte lättsmält men det var länge sedan jag läste något som väckte så mycket känslor. LÄS DEN!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)