Je herregud. När man fick barn var det många som sa att det finns vissa perioder som är jobbigare än andra. Det finns t.ex. treårstrotsen och sexårstrotsen. Blablabla... Jag vet inte om min familj är dysfunktionell, men jag upplever att det bara varit en enda låååååååång trots sedan två-och-ett-halvt-årsåldern hos grabbarna.
Den senaste periodens viljestyrkedemonstrationer och kraftmätningar gav upphov till ett smärre utbrott hos mamman häromkvällen, så nu verkar det vara lugnt. Ja, jag säger verkar vara, för det är absolut inte säkert att de tycker att diskussionen om hur man beter sig alls är något att fästa större vikt vid.
Det är som om två konkurrerande flockar med myrslokar smyger runt omkring varandra i djungeln. Myrslokarna håller koll på varandra och tutar (?) högt med snablarna om någon stackare råkar göra ett övertramp in på den andras territorium. Det hela försvåras av att det finns inbördes stridigheter mellan två individer i den ena flocken (de UNGA individerna, de två vuxna myrslokarna i den andra flocken är för gamla och visa för att öppet basunera ut sina meningsskiljaktigheter inför den yngre flocken...). Det innebär att de tutar HÖGT även när de anser att den egna flockmedlemmen begått övertramp.
När inte myrslokarna är upptagna av att bevaka reviret sker viss kommunikation och de unga inser i något ljust ögonblick att man kanske behöver de vuxna individerna till lite vägledning och stöd. T.ex. brukar de då samtala om att man visst får bli arg,menman behöver inte tuta så fort man blir vresig. Det känns lite lättare också att bara vara när man inte är arg på varandra. (Dessa stunder av upplysning och harmoni kan dock snabbt försvinna, så det gäller att smida medan järnet är varmt!)
Att inte vara en snäll myrslok, att tuta för högt och putta med snablar och sparka med myrsloksfötter på varandra gör det också lite svårt att få lördagsgodis och hockeyträna...
2 kommentarer:
HAhaha!
Ja jisses! Sugen på barn va?!;o)
Skicka en kommentar