BLONDE

Åh, Norma Jeane har gått ner sig i drogträsket men gör djupare och bättre roller än någonsin. Hon är nu kär i Dramatikern, efter en lång radda av män, som inte alltid var så snälla mot henne. I glimtar får vi se bakgrunden till hennes rädsla för världen, en liten flicka som utnyttjades av män, medan hennes mor låg av sig ruset. Åh, det är så hjärtat brister.

Hennes osäkerhet stillas av Dramatikern och de har ett passionerat förhållande. Han ser henne som den hon är och speglar hennes djup när andra tar henne för en blond dum slampa. Han delar hennes osäkerhet och rädsla, för liksom hon är han en främmande fågel i det stora Amerika, i kapitalismens högborg.

Oates är fantastisk, strålande i sin beskrivning av Norma Jeane. Marilyn är bara en roll hon spelar, hon förstår egentligen inte varför folk kalllar henne Marilyn, hon känner sig inte hemma i den rollen. Hon spelar också rollen av sexsymbol, för att det förväntas av henne, men det gör att människor inte kan se hennes intellekt. Och handen på hjärtat; hur många av oss tänker på Marilyn Monroe som en djup tänkare? Inte jag i alla fall, men Oates visar en sida av henne som i alla fall jag hade tyckt om att hon haft. Ja, jag läser fortfarande denna bok som en biografi, av den mänskliga, känsliga, bortttappade flickan!

Nu ska jag äta lunch och sedan är det dags att återigen ge sig i kast med preteritum-studierna. När man trodde att man snårat sig igenom det värsta inom grammatiken i spanskan serveras vi verbens preteritum och possessiva pronomen både som enskilda och förenade. Jomen tack!

Eftersom maken givit sig av på vallfärden kan det bli lite tun med inlägg denna helg! Ha det gott igelkott!