Vallfärd till templet

När man lever med en man som har ett MODO-hjärta stort som Norrland får man lära sig att leva med vissa saker:

1. Alla barn har blivit inskrivna i supporterklubben dagen efter födseln.

2. Hockeykvällar är heliga. Tisdagar och torsdagar och ibland även lördageftermiddagar. (Då läser jag, eftersom vi har en TV.)

3. Svindyra säsongskortet beställs varje säsong.

4. Alla femtioelva extra sporttidningarna med allt inför elitserien införskaffas, fastän det står samma sak i dem allihopa.

5. Självklart är startsidan på datorn modohockey.se, vad trodde ni? Fast jag gillar verkligen deras slogan THE HEART OF HOCKEY.

6. Modoshopen har fått frikostiga bidrag ifrån vår familj, där det inhandlats allt från nappar till babysockar, bodies, t-shirtar, muggar, mössor och musmattor. Och ni vet hur designen är: I.N.T.E.S.N.Y.G.G. Men fulast av allt var den där eländiga guldmuggen som de sålde efter att de vann hela tjofräsen förrförra säsongen.

7. Jag vet saker om Modospelarna som skulle förvåna t.o.m. Foppa. Mannen i mitt liv pratar om statistik, skador, prognoser och annat. Jag minns inte en tredjedel eftersom jag, som ni vet, lider av Alzheimer light. Men det jag minns är saker som man undrar om någon vill ha i huvudet.

8. När nya Swedbank skulle byggas ville mannen absolut bidra, och då fick man dessutom en fin liten platta med familjens namn uppsatt i entréhallen till arenan. Ja men vad kul, B har i alla fall sett den, jag tvivlar på att jag kommer att se den alls under min livstid.

9. Sist men inte minst; varje år måste man som hängiven Modoit bege sig på vallfärd till templet. Det innebär att man åker bil hela vägen upp till Ö-vik och sen stannar man där över en eller två nätter och ser matcher, spelar lite på Foppas golfbana och bara insuper atmosfären i en stad där alla verkar leva och andas Modo. en gång har även våra tvillingkillar gjort den resan, fast minus golf. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli...

Det är tur att kärleken övervinner allt! :o)