Tidigare i veckan såg jag K-G Bergströms intervju med Ingrid Betancourt. Hon var colombiansk presidentkandidat, men kidnappades av FARC-gerillan och levde som fånge i nästan sju år. I intervjun berättade hon om det hårda livet och hu hon föreställde sig sin frigivning.
Det är nästan omöjligt att tänka sig hur man som människa kan överleva i så många år, med all mänsklig kontakt avskalad till ett minimum av det man behöver för att överleva. Hur kan man kalla det att leva när man knappt vet vilken dag det är, när man ständigt flyttas och man inte vet om de anhöriga vet att man lever fortfarande. Hon vågade inte tala för att hon kände att det var ett problem eftersom hon var kvinna bland män som levt som fångar i åtta-tio år. Farc gjorde uttalanden i hennes namn, och ingen visste om de livstecken som kom var autentiska eller inte...
Efter frigivningen arbetar hon med att uppmärksamma arbetet med mänskliga rättigheter, med fokus på Colombia, och även för övriga fångars frigivning.
FARC-gerillan bildades på 1960-talet och har genom åren tagit hundratals människor till fånga i syfte att pressa pengar för sina politiska ändamål. Stora inkomster har kommit in genom den omfattande kokainhandeln, och syftet har hela tiden varit att ta makten i Colombia. Därför har många av FARC:s fångar varit politiker och poliser.
Ingrid Betancourt kan du läsa mer om här.
Det finns hopp för mänskligheten när människor som överlevt ofattbara fasor inte blir bittra utan vill göra gott.
1 kommentar:
Det är så oerhört ofattbart.
Skicka en kommentar