Katastroffysiken är nu historia

I förrgår läste jag äntligen ut Katastroffysiken (Fördjupade studier i katastroffysik) av Marisha Pessl. Den handlar om Blue som med sin far kuskat USA runt under hela uppväxten. Till slut hamnar de på ett litet ställe där Blue ska avsluta sina studier innan hon börjar på Harvard. På sin nya skola träffar hon ett gäng som kallas Arisktokraterna, de är sammansvetsade och ouppnåeliga, men hon blir inbjuden till deras lilla sammanslutna "circle of friends". Hon hamnar lite på sniskan hela tiden och de är inte direkt schyssta mot henne. T.ex. får hon "smeknamnet" SPYAN efter en rejäl första fylla tillsammans med sina s.k. vänner.

Aristokraterna har en mentor, som de träffar utanför skoltid, och det är en lärare på skolan som heter Hannah Schneider. Med henne äter de långa middagar och disuterar både stort och smått och alla eleverna avgudar henne. Men det är något som inte stämmer med Hannah och det blir till slut en förskräcklig härva att reda ut, med konsekvenser som ingen kan förutse.

Jag gillade boken, men jag hade nog för höga förväntningar, för SÅ BRA var den inte att den slår ut BLONDE från topplistans förstaplats. Pessl uttrycker sig otroligt nyanserat och varierat och hon har ett språkså att man kan bli GRÖN av avund. Jag tycker nog att alla litteraturhänvisningar känns jobbiga till slut, även om jag fattar grejen med att ha det. Hon är fantastisk på att beskriva både personer och miljöer med hjälp av dessa hänvisningar. Men även utan dessa, när hon bara berättar så tycker jag hon är strålande. Jag vet att det låter ambivalent och det är det också, jag vet inte när jag läste en text som jag både gillade coh inte tyckte om senast. Jag blev dock lite besviken på slutet, som kändes lite uppsats-i-åttan-oj-nu-måste-jag-nog-sluta-snabbt, och sluttentamen löste inte några frågor för mig. det var svårt att greppa sammanhangen.

Läsvärd men med rejält tuggmotstånd!