Av någon anledning hamnade jag framför Uppdrag granskning igår på ettan. Ämnet för kvällen var glesbygden. I några reportage besökte man Norrlands glesbygd och byar som är så små att de knappt finns på kartan. Märkligt vidunderligt vackert landskap och ett folk som stannar trots att Sverige monterar ner ALL service och välfärd för glesbygden, som t.ex. skolor, sjukvård, post, affärer och polis.
Jag vet inte varför, för jag har aldrig bott på landet, än mindre i glesbygden, men jag kan förstå att man väljer att stanna på den plats där man vuxit upp. Tystnaden och stillheten lockar kanske. Samtidigt är det modigt av barnfamiljer att vara kvar, när skolbussen kommer sju och är tillbaka fyra. När man måste komma ihåg allt man ska veckohandla, annars får man åka sju mil för det man glömt.
Feg-Sverige vägrar i alla fall att ta ansvar för en utdöende avfolkad glesbygd. Politikerna menar att det inte finns några jobb i glesbygden. Skogsindustrin och andra industrier som förr drog folk till byarna finns inte kvar på det sättet längre. Alltså flyttar folk dit där det finns jobb, skola, barnomsorg. Förr kunde det gå åttio barn i en byskola, idag finns ingen skola kvar för det finns bara fem barn i byn. Men lever vi inte i en tid då infrastrukturen utvecklas snabbare än någonsin? Där trådlös uppkoppling och jobba hemifrån via datorn och andra tekniska lösningar är ett måste för företagen för att kunna vara med i konkurrensen om arbetstagarna? Ska glesbygdsbefolkningen själva tvingas ta ansvar för sin överlevnad eller ska politikerna och näringslivet våga satsa på glesbygden?
Svår fråga, och jag är inte på långa vägar insatt, men den är intressant! Vad tycker ni?
PS: Det bor en person per kvadratkilometer i Norrlands glesbygd. I Stockholm är motsvarande siffra över fyratusen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar