Sommarsquash!

Åh, den är SÅ BRA! Vilka lågmält fantastiska miljöbeskrivningar av ett förtrollande och ibland obarmhärtigt Sydafrika!

Zadok skriver otroligt bra, på ett ganska lågmält sätt, men hon får budskapet att hamra sig in i huvudet. Hon visar kvinnans bitterhet över en mor som aldrig kunde vara en mor för sitt barn och hur det vuxna barnet aldrig kan förlåta. Hur det är att växa upp med en mamma som man är rädd för, som är så galen att man man måste leta efter rätt signaler om sinnesstämningen för att våga svara på en enkel fråga. Hur ett barn upplever de vuxnas spel och förstår det men ändå inte. Hur det känns att överges av en far man avgudade och inte förstå varför.

Fatih har blivit stor och berättar hur hon hamnat hos en släkting. Mitt under fest (nyårsafton om jag inte minns fel) ringer telefonen, och Faith får beskedet att mamman har avlidit. Man gråter för att hon så sakligt väljer ut en kista, oförmögen att gråta, att sörja. Där är jag nu, ett helt paket pappersnäsdukar senare. Ikväll fortsätter min resa med Faith, på begravningen.

Det finns mycket gott att säga om Sommarsquash, men summan av kardemumman är LÄS DEN!!