Efter att ovanstående syn (dubbelt upp dessutom) mötte barnen när de öppnade dörren ikväll så är svaret: varken eller! Vad de fick var tre gallskrikande barn skrämda från VETTET och en tigermamma som bara vrålade att de som var utklädda och stod och väntade på godis därutanför dörren skulle försvinna för att det bor små barn här.
M och V var så rädda att de bara skrek, men de hade sinnesnärvaro att springa ifrån dörren. Lilla A däremot var helt paralyserad av skräck och stod böjd över skohyllan (bredvid ytterdörren) hysteriskt skrikande. På alla tre barnen sprutade tårarna. De stackarna som stod utklädda vid dörren sprang sin väg när jag skrek åt dem att försvinna.
Det tog en bra stund att lugna ner dem. Nu förstår de i alla fall att det var större barn som var utklädda, men vad hjälper det när de förmodligen kommer minnas bilden av dem så länge de lever? Troligen väntar en orolig natt. Synd på den goda Antinorin från 2005 som ligger och skvalpar i vinglaset...
Vem ska jag skicka terapiräkningen till?
2 kommentarer:
Man kan tycka både en och två saker om företeelsen knacka på dörrar på "Halloween"... Och självklart tycker jag då någonting. Terapiräkningen borde väl gå till föräldrarna som skickar iväg sina barn, eller?
Ja, verkligen! Jag kan förstår om man klär ut sig lite snällt; en skelettkostym och ett vanligt ansikte t.ex. Men detta, ja jag fattar att barnen blev jätterädda. Det värsta är att jag tror att det var grannens kids. B får gå dit och kolla idag, för man tycker ju att de borde veta bättre; våra barn är ju faktiskt bara fem och tre år...
Skicka en kommentar