Försvunna diamanten borde...

...försvinna forever. Fattar inte hur jag tänkte när jag en regnig eftermiddag förra veckan släpade med mig tre barn in på leksaksaffären och kom ut med sykortspyssel och Den försvunna diamanten-spelet. Det är en vecka sedan. Vi har inte haft en enda Den försvunna diamanten-fri dag efter det. Jo, det är kul att spela. Det är kul att spela bara med barnen. Och med mannen. Men INTE VARJE DAG. Svårt att förklara det för tre barn vars ögon tindrar av lycka varje gång det kommer på tal. Det går ju inte att säga nej när de tycker att det är SÅ kul. (Och när man får se att de stora grabbarna som ALDRIG sitter stilla faktiskt KAN fokusera i en timme på något och sitta still samtidigt. HALLELUJA!) Det har resulterat i att mannen och jag kör skift. Försökte slippa undan igår men han spände ögona i mig som en gammal förman bredvid stämpelklockan på en fabrik. Därför hade han inget för att försöka slippa sin tjänstgöring idag, hehe. Det är så man frigör bloggtid mina vänner. :o)