Jag läser om lilla Norma Jeans barndom i BLONDE (Joyce Carol Oates) och som vanligt har jag gråten i halsen när jag följer skildringen. (Även om jag VET att boken inte är en biografi så läser jag den som en sådan). Oates är en MÄSTERLIG författare och man känner sig plågsamt närvarande i den lilla flickans liv tillsammans med vad som måste vara en av de mest kokko mammorna jag läst om. Hon är inte klok på en fläck, svänger otäckt snabbt i humöret, dricker och använder gudvetvad för annat att berusa sig med. Hon är självupptagen och ser bara Norma Jean som något tillfälligt, som en handväska man gillar och köper, men som man kanske gör sig av med när den gått ur modet. Hon har dessutom fött två barn innan, som faderna tagit hand om, och de var bara ett avbrott i hennes skådiskarriär. Precis som Norma Jean.
Det som fascinerar mest är flickans hängivenhet och självuppoffring. Hon anpassar sig för att hon älskar sin mamma. Hon ställer inte dumma frågor för att hon älskar sin mamma. Hon gör inget väsen av sig fastän hon ibland är rädd, för att hon älskar sin mamma. Barn är verkligen otroliga kameleonter och vill alltid skydda dem de älskar, även om de far illa. Därför blir vuxensveket dubbelt. Och gråten bränner bakom ögonlocken.
Med hopp om en lite ljusare fortsättning fortsätter jag läsa!
I morgon kommer eleverna!:o)
3 kommentarer:
oj. Den vill jag läsa.
Jag har aldrig velat läsa den här tidigare, men efter att ha läst ditt inlägg så måste jag nog skriva upp den på att-läsa-listan! :D
Det måste du absolut! :o)
Skicka en kommentar