Jag har tidigare läst Små citroner gula av kajsa Ingemarsson och jag gillade den. Den här är också bra. Hon skriver ju lite stillsamt om vardagsting som man kan känna igen sig i.
Denhandlar om tre kvinnor i lite olika åldrar; Nina, Miriam, Ellinor. Det enda de egentligen har gemensamt ifrån början är att de bor på samma gata.
Nina är ensamstående med en tonårig son. Hon arbetar som frisör, men har målat en gång i tiden. Hon tycker att hon lever gott, men saknar en man. Dessutom Börjar hon känna att hon skulle vilja göra något annat, hennes tankar återvänder till måleriet.
Miriam har levt som hemmafru på Lingonstigen i alla år. Hon offrar allt för sin man som känner en trevlig samvaro med, även om den stormande passionen är död sedan länge, om den någonsin funnits. en dag kommer hennes man hem och talar om att han ska flytta ifrån henne, till en annan kvinna. Hennes värld slås i spillror och hon vet inte hur hon ska överleva.
Ellinor är nyinflyttad och mammaledig. Hennes man har fått nytt jobb på största företaget i den lilla staden och arbetar mycket. Hon gillar att vara hemma, men när det dyker upp en chans till juristjobb i stan tackar hon ja. Henes man har tydligt talat om att han inte kan vara hemma med barnet eftersom han är nyanställd och det blir en rejäl konflikt när hon talar om att hon ska börja arbeta sex månader innan det var planerat.
Kvinnornas berättelse knyts samman av att Janina, en spådam, flyttar in i ett hus på gatan. De gör besök hos henne alla tre trots att det egentligen inte är något de planerat. Tvärtom tycker de att hennes arbete är skumt och konstigt. Besöken hos Janina får dem att omvärdera sina liv och deras tankar riktar sig åt nya håll. Vänskapen kvinnorna emellan utvecklas sakteliga och kulminerar under en helg i Stockholm.
Jag gillar den här hemtrevliga boken. Jag kan tycka att personbeskrivningarna är lite stereotypa och att övrgången från grannar till vänner är lite snabb. Det är hela tiden banala situationer och ett lättillgängligt språk. Hon gör ingen stor affär av sina böcker, de är som folk är mest, och det är därför jag gillar dem.
2 kommentarer:
Jag har inte lyssnat på många ljudböcker. Men Lyckans hjul lyssnade jag på. Tyckte den var lite småmysig. Ibland räcker det.
Ja, du har så rätt! Ibland räcker det gott och väl! :o)
Skicka en kommentar