Jag vill ha ett hus. Gärna stort. Luftigt. Med uppväxt trädgård. Utan en massa jobb med att riva ut hela huset för att få det beboeligt. Men det finns ju för bövelen inga hus! Och finns det hus så är det ALLTID något som man bara inte kan tänka sig att leva med när man ska betala miljoner för att få tak över huvudet.
Låt mig ge ett par goda exempel:
1. Trädgården är bra tunnsådd och ser ut som den fjuniga flinten hos en äldre herre. Den är ren från allt vad växtlighet heter. Och då menar jag allt. Det finns inte ens ogräs. Dessutom finns inget staket.
2. Köket är så litet att det inte ens får plats en frys utan endast en kyl. Vi är fem i familjen och man kan säga att en frys handlar om ren och skär överlevnad. Ungefär som att det fanns saker att bygga rangliga vindskydd av på Robinson-ön.
3. "Läget och huset är JÄTTEBRA! Det går att förändra så att det passar varje familjs behov! Man kan bygga ut om man vill, eller riva några väggar eller..." Jovisst. Hade jag varit gift med Martin Timell eller Matte på Bygglov kanske. Men nu är jag inte det. Jag är gift med en man som varken kan eller vill riva väggar och hålla på. Han vill bara flytta in. Kanske måla om. Eller sätta upp en tapet. Det gjorde vi tillsammans i ett annat hus en gång när jag var gravid. Gör vi inte om. Någonsin.
4. Ja, tre millar för 120 kvadrat är alldeles för mycket. FÖR MYCKET, I tell you!
På husfronten alltså INTET nytt. Får bo kvar tills jag växer fast i det oslipade parkettgolvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar