Alzheimer light slår till igen!

Jag skrev ju igår om att jag läst klart Mons Kallentoft. Jag vet inte hur jag fick för mig det, för det har jag absolut inte. Jag har läst ut Johan Theorins Skumtimmen, vilket är något annat. Håhåjaja, hade det varit mitt under brinnande hösttermin hade jag känt igen mig själv, eftersom jag brukar vara lite glömsk då, men nu mitt i semestern?

I vilket fall som helst så gillade jag Skumtimmen, mycket. Den har ett puttrigt tempo och utspelar sig på Öland, där jag aldrig varit. Jag längtar dit. Huvudpersonerna är Gerlof och Julia, far och dotter, samt polisen Henriksson. Julias son Jens försvinner bara fem år gammal hos sina morföräldrar på norra Öland. Han återfinns aldrig och Julia blir helt knäckt. Hon arbetar som sjuksköterska men tänker bara på Jens och det som hände honom. Hon blir sjukskriven och sitter hemma och pimplar rödvin.

Gerlof och hans hustru Ella bor kvar på Öland. De tappar kontakten med sin dotter; det blir mest sporadiska telefonsamtal. Julia återvänder inte dit. Inte förrän tjugo år efter Jens försvinnande. Gerlof ringer till Julia och berättar att någon har postat Jens sandal. Då bestämmer hon sig för att åka tillbaka och ta reda på vad som hänt hennes son.

Gerlof och Julia hittar varandra mer och mer under berättelsens gång. Han är en riktigt skön gammal skeppargubbe och smart också; han klurar och klurar på vad som har hänt och leder handlingen vidare mot slutet. Julia får insikt om sin alkoholism och försöker att komma till rätta med den.

Det finns ett antal bifigurer i berättelsen, t.ex. Nils Kant, en jämnårig "kamrat" till Gerlof. Han har problem med sitt humör och tycker att han är förmer än alla andra. Han sätter sig i situationer som slutar med att han inte kan tygla sitt humör, och tar till våld. Han blir föraktad och skvallrad om på bygden. Till slut hittas två soldater döda, och Nils måste försvinna.

Många tror att Nils kom tillbaka till Öland, och att det är Nils som tagit livet av Jens. Julia och Gerlof får hjälp av Henriksson, en polis på ön. Han och Julia finner varandra och det känns som att hon, och han, har hittat hem på något vis. Denna harmoni får dock ett abrupt slut när intrigen når sitt slut.

Jag gillade boken och karaktärerna, däremot tycker jag att det var lite väl många kringelikrokar i intrigen ibland. Den puttrar framåt som en gammal träsnipa på vattnet och språkmässigt är den bra. Theorin har ett rättframt sätt att skriva och han gör det väl. Speciellt bra beskriver han miljöerna på Öland och de gamla människorna i berättelsen. Man får även veta mycket om hur Öland utvecklats under 1900-talet; vad som hände när bron byggdes och turisterna invaderade ön, hur de små båtarna konkurrerades ut och inte hade en chans att överleva eftersom banken inte ville hjälpa dem. En mycket läsvärd bok!