Heldag

Igår åkte vi till Skövde, av alla ställen, för att hälsa på goda vännen S och hennes tre barn. Hennes man jobbade och min man var på (SURPRISE!!) golfbanan.

S och jag har känt varandra sedan 2004, då vi båda var nyinflyttade här. S och P trivdes inte flyttade till Skövde efter et par år. Det var väldigt tråkigt, men vi har hållit kontakten och träffas så ofta vi kan. Utan S hade jag aldrig stått ut här som nyinflyttad. Jag hade en fruktansvärd hemlängtan och här hade alla i vår ålder redan sina umgängen, ingen var speciellt intresserad av att utöka sina kretsar. Nu känns det däremot bra, det tar tid att komma in på banan här...

Nåväl, till Skövde bar det av. När man sitter ensam med tre barn i bilen tenderar hela bilresan bli en enda lång bedjan till bilgudarna att låta resan gå utan bråk och stök. Lite svårt att mäkla fred när man kör bil och måste hålla koll på trafiken samtidigt... Men det gjorde den. Jag var helt chockad när jag kom fram till S. De små sötnosarna!

Väl där blev det en kopp kaffe medan barnen lekte och lilltösen (världens lugnaste och mest harmoniska bebbe, som bara ligger och är nöjd hela tiden) sov. Alla mammor vet att när det vankas kaffe eller telfonsamtal blir det som en oemotståndlig lockelse för små barn. Det är som en magnet. De dras omedvetet till det ställe där den tydligen alltför avslappnade mamman befinner sig. Detta gör de inte med flit utan deras barnradar talar om för dem att något är ur lag när mamma sitter still en längre stund. Därför måste de komma och fråga en massa oviktiga saker, eller behöver kissa/bajsa/snyta sig/få något i magen... :o)

Efter den lilla kaffepausen åkte vi till Aspö gård. Där fanns det massor med roligt att göra! Balansbana, vattenlek, smådjur som får, höns, kaniner. Det var underbart att se dem släppa loss. Där härjade de sedan i lugn och ro i minst ett par timmar. Vi fikade och försökte prata till punkt. Det gick sådär. Man är ju van vid att bli avbruten, även om man försöker lära sina telningar att man får vänta på sin tur. För det mesta tycker femåringar och treåringar att det är HELT ONÖDIGT att vänta på sin tur. NU är det som gäller.

Efter Aspö blev det hemfärd för lunch och ännu mer lek. Barn har en helt otrolig energi. Om vi vuxna skulle ha den skulle vi kunna jobba utföra stordåd! Det blev dock lite gnälligt och högljutt till slut, eftersom de blev trötta. Vi försökte fortfarande prata, haha. Till slut bestämde S och jag att till hösten ska vi bort. Minst en helg. Slappa, se något nytt. Dricka kaffe. Prata till punkt.

Efter den intesiva dagen somnade barnen som små grisar på vägen hem, så böner och löften till bilgudarna behövdes icke.

Tack, S och W och G och M för en jättemysig dag!