Nattvak med Linda Olsson

Jag kunde inte sluta läsa. Jag läste ut den, låg och grät i sängen mitt i natten. Jag började gråta vid stället där Astrid berättar om sitt barn för Veronika. Sedan fortsatte jag. Det gick inte att lägga ifrån sig boken. Jag gick upp , efter ett någon gång, och lyssnade till mina barns snusande andetag. Satte mig i soffan och tittade på någon amerikansk talkshow för att kunna somna sedan. En av kommentarerna på boken, ur en recension, var att det inte är en bok man kan släppa ifrån sig, eller glömma. Och att det är något av det vackraste som finns att läsa. Jag håller med. Ni som inte har läst den; gör det genast!

Linda Olsson skriver så vackert om det sköra i livet, men även det starka. Jag älskar den och precis som Tusen strålande solar, tillhör denna det allra bästa jag läst. Ni vet de där böckerna man bär med sig hela livet, som välbekant gör sig påminda med jämna mellanrum. Hon är en fantastisk ordkonstnär och jag ser fram emot att läsa mer av henne!