Det sista som lämnar en är hoppet...

Ja, jagtrodde att lite egentid i stora mataffären var en bra idé med den ena femåringen. Varför? Ja så här i efterhand kan jag inte förstå hur i hela friden jag kunde tycka att det var en strålande idé. Men före vi kom iväg så tänkte jag att det kunde vara bra att vara ensam lite med honom eftersom det är mellan honom och mig som många konflikter uppstår.

Invaggad i en falsk trygghet om att det nog kommer att gå bra hjälper M till att plocka frukt och bröd och lägga i vagnen. Han tindrar med ögonen och håller mig i handen. Det går jättebra och vi småpratar och har trevligt. Efter ungefär en kvart har vi avancerat till godiset, chipsen och allt det andra som så pedagogiskt står på hyllorna på vägen till kassan. Där står allt på ett lagom frestande avstånd och tydligen ropar ett gäng filmer att M måste köpa dem och befria dem från mataffärens fängelse, för han börjar tjata. Uppenbarligen har han förälskat sig i en skitfilm, Scooby Doo eller något i den stilen, och blir något så vansinnigt arg när jag säger nej. Sedan drar han igång sin specialare: OM JAG INTE FÅR DEN HÄR SÅ TÄNKER JAG ALDRIG MER BLI GLAD; SÅ DET SÅ! fortfarande ett nej. DÅ TÄNKER JAG BARA LIGGA P ÅMITT RUM HEEEELA DAGEN. Ja, men vad skönt säger jag, då får vi det lugnt i eftermiddag. MEN MAMMMMMMMMMMAAAAAAAAAAAAAA!! NU BLIR JAG JÄTTEARG DU ÄR VÄRLDENS DUMMASTE MAMMA!!!!! Fortfarande nej, nu har vi kommit fram till kassorna.

Han ser att det finns en kiosk vid ingången där man kan köpa tidningar och tobak och sådant. Då blir han lugn och smörar och frågar om han kanske kan få något gott nu när han har varit med och hjälpt till att handla. HA! Tror han att jag går på den lätta?! Lugnt och sansat förklarar jag att man inte får något när man står och vrålar i affären, tyvärr, kanske om man sköter sig nästa gång så kan man få. MEN MAAAAAAAAAMMMMMMMMMMAAAAAAAAA!!! JAG BLIR GALEN! NU TÄNKER JAG VARA ARG HELA DAGEN. Rösten är nu uppe i falsett på en nanosekund. Jag betalar och vi går ut mot bilen. Då inser M att slaget är förlorat eftersom vi redan passerat kiosken. Då tar han till sina extra röstresurser och ylar och vrålar hela vägen till bilen. Folk stirrar såklart efersom han hade kunnat väcka döda med sin röst. Till slut, efter att ha behållit lugnet i en kvart eller så, höjer jag rösten och ber honom stiga in i bilen. Folk stirrar ännu mer. Då har jag fått nog, väser åt ungen att han ska ta och sätta sig innan jag blir galen och då ska han minsann få se på andra bullar. Som genom ett guds mirakel fattar han vad klockan är slagen och sätter sig. Fastän jag vet att man inte ska så smäller jag igen bildörren för att bli av med lite aggressioner. Jag har god lust att bränna av lite svordomar, de grövsta jag kan, men tyvärr har jag surpuppan i bilen och en massa fredagshandlande människor runt omkring mig på parkeringen.

När vi kommer hem ska han sitta kvar i bilen, för han tänker minsann inte komma ut förrän det blir mörkt. Mannen frågar vart M är när jag kommer in och han får gå ut och tala sin son till rätta.

Så kan det gå när inte barnhaspen är på ordentligt på snabbköpet!