Jag har en egenskap som mannen i mitt liv skrattar rått åt. Efter snart tio års samvaro har han vant sig, men skrattar fortfarande. Jag har också vant mig och kan bjuda på det bortemellan. Det är KÄRLEK det! :o)
Nåväl. När jag ska summera vad saker kostar och göra en liten beräkning och avrunda så tar jag i lite. T.ex. om veckans matvaror kostade 845 kronor så blir det en tusenlapp. När räkningarna är betalda och jag summerar dem tar jag också alltid i, fastän summan står i kontoutdraget på internetbanken. Den enda gången jag räknar mer exakt är när jag berättar för mannen i mitt liv hur mycket mina klädinköp och annat kostat. :o)
Det handlar alltså inte om att jag inte kan avrunda, utan att jag medvetet väljer att ta i åt det ena eller andra hållet. Det är ju bra mycket roligare att "upptäcka" att man har några fler slantar över! Mannen i mitt liv, som gillar siffror och har ett helt annat resonemang kring siffror än jag (den borne humanisten), menar att man får väl vara mer exakt hela tiden och inser inte vinsten i mitt förfarande.
På samma sätt är det när mannen i mitt liv frågar vad klockan är om vi ska iväg någonstans och har en tid att passa, eller om det är på morgonen när vi alla ska iväg. Då tar jag i lite extra om han ligger kvar i sängen, eller om han grejar med annat när han egentligen borde göra sig klar för att åka. Han får ju lite eld i baken och slänger sig upp om jag säger att klockan är sju istället för tjugo i. Då kommer han upp och slipper stressa! Du borde tacka mig, om du läser detta!
Nåväl, sådant är det i vårt hushåll och jag lär fortsätta med min inte så exakta avrundningar och avläsningar av klockan. Speciellt det senare, för trots att mannen i mitt liv hävdar motsatsen så är det alltid resten av familjen som väntar på honom... :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar