En kiss i Mississi...

...Vänern. Nog för att man vet att barn kanske passar på att smygkissa i vattnet istället för att gå upp på torra land och lätta sig. Nog för att man kan ha överseende med det om det sker i skymundan eller om det är små bebisar som sitter och kissar en liten skvätt. Nog för att man som mor (och far) betonat vikten av att INTE kissa i vattnet utan att säga till så att man kan gå upp på land och kissa i buskarna eller på toa om det finns någon sådan. Inget kiss i vattnet. Så går man där i sin stilla villfarelse om att det är självklart. Det är det inte.

Den äldste av våra söner verkar helt ha missat det budskapet i vår gedigna uppfostran, under avdelningen "Hur man sköter sig på stranden" paragraf 2. Igår blev han kissnödig och ställde sig bredbent i vattnet, drog ner badbrallorna. Vi det laget hade vi börjat fatta vad som skulle ske, men vi satt en bit ifrån vattnet. Högt och ljudligt förklarade han med stolt stämma att han ämnade kissa i vattnet. Vi sprang ner mot sjön; som i ultrarapid såg vi hur han tog tag om snoppen och hur det strilade ner i det blå. Syskonen klappade händerna och hejade på. Till vår stora förskräckelse såg vi hur folk runt omkring bara stirrade; några tog det bra och fnissade lite, men andra såg verkligen irriterade ut. Sweet Lord. Vad gör man? Vi ropade argt på honom att sluta hela vägen ner till vattnet, det var ingen lång bit men kändes som Stockholm Maraton. Upp med ungen ur vattnet och förklarar att det är INTE okej att kissa i vattnet. Vad svarade han på det? Jag var kissnödig!

Ännu en dag i vår eviga strävan efter barn som ska bli rediga vuxna!