Herregudihimlen vilken bok! Jag kunde inte sluta läsa utan var tvungen att läsa ut den och när jag släckte lampan var klockan halv två på natten.

Khaled Hosseini skriver denna gång om kvinnoöden i Afghanistan. Det är starkt och gripande. Hjärtat blöder och klumpen i halsen bara växer. Leila och Mariams öden tvinnas samman trots att en hel livstid skiljer dem åt. Det är ett Aghanistan som är ett fängelse för kvinnorna men där det i vardagens slit och prövningar finns glimtar av hopp och framför allt kärlek, villkorslös kärlek. Hosseini är en underbar berättare och målar med språket så att man längtar dit, till färgerna, dofterna, ljuden... Åh, den är hemsk och fantastisk på samma gång, en upplevelse och det är den bästa bok jag läst!

Hosseinis efterkommentar tar upp UNHCR:s arbete. Gå in på hemsidan och ge ditt bidrag så att de människor som är mindre lyckligt lottade än vi också kan få en chans! Där finns också mycket bra information om flyktingar i världen.